Flugor, flugor !

”Med fog kan man säga att den som ej varit i tillfälle att erfara de njutningar som flugmetet skänker, den har ej av livet fått den valuta, som det har att erbjuda”. Citatet är hämtat från en artikel av ryttmästaren Rudolf Hammarström i tidskriften ”Från Skog och Sjö” år 1909.  Artikeln är förmodligen den första på svenska språket som på ett instruktivt sätt förmedlar kunskap om flugfisket som sport och konst, och i någon mån som livsfilosofi. Flugfisket var ingalunda okänt när Hammarström skrev sin artikel, men en mycket ovanlig fiskemetod. Ett bevis på att någon form av flugfiske praktiserades i vårt land redan på 1700-talet är den berömda ”Sameflugan”.

Åbosländans skapare Åke Bodèn fick flugan av sin far Levi Bodèn någon gång kring åren 1902-04. Han hade i sin tur fått den från samen Lars Piitsa, boende tre mil uppströms Övre Soppero vid Lainio älv. Flugan hade då varit i Piitsas släkt i minst två gerationer och kan inte ha blivit bunden senare än 1790, sannolikt kom den till vid mitten av 1700-talet. Kroken är gjord av renhorn och klädd med fjäder från skrak. Bindtråden, som klibbats fast med kåda eller vax, består av rensena.

Från 1800-talet finns en rikhaltigare dokumentation, och man vet att i det svenska bondesamhället var metet med dunkrok en etablerad metod, i varje fall lokalt. Långspön med toppknutna linor var den vanliga utrustningen. Genombrottet för en modernare form av flugfiske inträffade på 1840-talet när Richard Hutchinson, engelsk aristokrat och sportsman, besökte norrländska vatten. Med honom kom engelska flugor - och flugrullen.

Fortfarande på 60-talet när jag började flugfiska, var det engelska inflytandet nästan totalt. I den butik där jag gjorde mina inköp såldes i stort sett bara flugor av brittiskt ursprung. I lådorna trängdes exotiska mönster som  Connemara Black, Hardy`s Favourite och Silver Doctor. Efter Hutchinson, och långt in i vår tid, kom egelska traditioner att dominera flugfisket i Sverige och ge det en olycklig karaktär av överklassport.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan 60-talet, och flugfisket har blivit ett folkets fiske. Med det ökade intresset har också utbudet och informationen om flugfiske mångfaldigats. Studiet av insekter och deras imitationer har blivit en passion hos många fiskare. Det var onekligen enklare att välja fluga på 60-talet, då ofta väder och vind och tid på dygnet var de avgörande faktorerna.

Flugor i en förvillande mångfald finns numera att köpa i de flesta butiker med anknytning till fiske och friluftsliv. Dessutom tillkommer förstås tusentals flugor producerade av amatörbindare runtom i vårt land. Chansen att skapa ett originellt flugmöster som aldrig tidigare gjorts är nästan obefintlig.

Vad fisken i sin porlande undervattensvärld tänker om våra flugor vet vi inget om. Sannolikt tänker den inte alls. Fisken är en varelse som i huvudsak fungerar genom reflexer och nedärvda beteenden. Dock förefaller den ha ett slags ”matminne” som vi flugfiskare ibland kan uppleva som resultatet av en logisk tanke.

Grovt kan man skilja på två typer av flugor. Imitationsflugor som är mer eller mindre exakta repliker av den naturliga förebilden, och lockflugor (lures) som utan att egentligen föreställa någonting ätbart ändå fortsätter att fånga fisk år efter år. Här vännen Jonas, en duktig flugbindare som i likhet med de flesta av oss inte låter sig begränsas av konventioner utan gärna låter fantasin flöda.

Till kategorin lures får väl den här flugan räknas, en ”Tjernobyl Ant” tillverkad i polycelon med ett antal gummiben som ritar magiska mönster på vattenytan när flugan tas hem i korta ryck. En mutant, som trots sitt egenartade utseende faktiskt är en god fiskfångare.  

Här ett exempel på en imitationsfluga, vackert bunden av en annan av mina konstnärligt begåvade vänner. Till och med kroken är till sin form avsedd att imitera sländkroppens kurva, ge vingarna en naturlig lutning och presentera ”benen” i rätt vinkel mot vattenytan. Lyckligtvis behöver man inte ha en akademisk examen i entomologi för att binda en fisklig fluga, det finns enklare vägar. Här nedan ett av mina favoriter-mönster.

Jag brukar kalla den ”minutflugan” eftersom den sällan tar mer än en minut att tillverka. Bindtråden är grå, hackel och stjärtspröt i Blue Dun färg och kroken 12,14 eller16. Hacklet, som jag fäster in strax bakom kroköglan, lindar jag i tre glesa varv bakåt till ett stycke från krokböjen. Där vänder jag och lindar tre varv framåt igenom tidigare hackel och avslutar. Flugan flyter väl på sina spretiga ben och ger, utan att vara en imitation, illusionen av en slända ridande på ytfilmen.   

Insekter har inte utvecklats för att bäst passa fiskens jaktsätt och matvanor. Tvärtom har de enligt evolutionens lagar utvecklats på ett sätt som gjort dem så svårfångade som möjligt för en hungrig fisk. För att lyckas bör vi logiskt sett sträva efter att göra våra imitationer enklare att fånga och lättare att iaktta än den naturliga förlagan. Med den insikten i bakgrunden kan man bättre förstå varför fisken under en myrsvärming ofta föredrar vår klumpiga imitation, fast den har hundratals original att välja bland.

Vid konstruktionen av en fluga har jag alltid trott på en viss överdrift, här illustrerad av ett gäng kaniner. Karaktäristiskt för en kanin är de långa öronen, som i teckningar ofta görs extra långa just genom att de är så typiska. Man framställer en ”tydligare” bild av originalet med hjälp av en lätt överdrift. Vi identifierar omedelbart teckningen som en kanin inte därför att den är sann, utan för att den framhäver ett  typiskt drag. Jag föreställer mig att en fisk reagerar på liknande sätt. Där en perfekt imitation bara är en i massan, ger karikatyren en omedelbar och positiv impuls.

Överdriften kan bestå av ett särskilt yvigt hackel, en stark betoning av en speciell färg, extra lyster i flugkroppen eller en övertydligt markerad segmentering som på  balsa-flugan i bilden. När det gäller streamers kan ett framträdande ögonpar ge en liknande huggsignal.

I fiskelitteraturen hävdas det ofta att streamerns funktion är att efterlikna ett fiskgli. Jag har personligen aldrig varit övertygad om att en skarpögd öring verkligen kan förväxla en streamer med en liten fisk, även om imitationen är skickligt gjord. De flesta av våra streamrs, typ Appetizer, Whiskey Fly etc, föreställer egentligen ingenting alls, men har egenskaper som attraherar fisken. Öringen på bilden föll för en Mickey Finn, en streamer där en lysande röd mittstrimma mellan gula fält uppenbarligen ger en stark nyckelretning.

Alla levande varelser har ett förhållande till ögon.Ett öga kan inge skräck, men kan också utöva en lockelse beroende på situation och omständigheter. Under loppet av en säsong utförde en grupp flugfiskare ett intressant experiment, låt vara mycket ovetenskapligt. Alla försågs med tre typer av streamers. En utan ögon, en med påmålade ögon och en med ögon av glaspärlor. Vid slutet av säsongen sammanställde man en statistik över antalet fångade fiskar på de olika streamer-typerna. Resultatet kommer här nedan.

Det vanliga sättet att fiska en streamer är tvärsströms, hålla kontakt med flugan, se till att inte linbågen på vattnet blir alltför rund och i övrigt låta flugan  svänga över till egen strand. Hugget kommer ofta i det ögonblick linan sträcker rakt nerströms. I långsam ström kan det förstås vara bättre att ta hem streamern på normalt sätt. Och i streamer-testet? Ja, där hamnade den ögonlösa flugan på tredje plats.

I stilla vatten är ”nedräkningen” en bra metod, eftersom den ger fiskaren god koll på i vilket djupläge flugan rör sig. Från nedslaget i vattnet räknar man ex.vis långsamt till tre innan man börjar hemtagningen och vet då att flugan rör sig nära ytan. Vid nästa kast räknar man till fem för att söka fisken på något djupare vatten etc. Sjunkhastigheten är naturligtvis beroende av streamerns tyngd. På andra plats i testet kom förresten streamern med de målade ögonen.

Streamern med den bästa fångst-statistiken i testet blev, med en viss marginal, flugan med ögon av glaspärlor. Men, som sagt, speciellt vetenskapligt var inte det här experimentet. Många andra faktorer spelar naturligtvis in när det gäller en flugas framgångar, inte minst hur kastet fiskas ut av den som håller i spöet. Den gamla regeln att fiska med fantasi gäller i hög grad streamerfiske.

Till sist. Många flugfiskare, jag själv inräknad, är på det hela taget förbluffande konservativa. Vi har vid något tillfälle haft  bra fångst på en speciell fluga och fortsätter sedan envetet år efter år att sätta vår lit till just det speciella mönstret. När vi tillfälligtvis prövar en ny dunkrok sker det ofta en fullständigt hopplös dag, när fisken inte intresserar sig för någonting överhuvud taget. Det oprövade mönstret får sällan chansen att visa vad det går för när förhållandena är gynnsammare.