Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner

 

Gädd-flugfiske

I motsats till vad många tror tar gäddan gärna på fluga. Förutsatt förstås att flugan är stor nog för att fånga intresset hos en fisk, som utan vidare kan sätta i sig ett byte som väger en tredjedel av dess egen vikt. Fiske efter gädda med fluga och flugspö är en relativt ny företeelse i vårt land, men praktiserades exempelvis på Brittiska Öarna redan på 1700-talet. En ”fluga” kunde bestå av spetsen från en kalvsvans fastsnörpt på krok av lämplig storlek. Gäddan är en utpräglad rovfisk, ständigt beredd att sätta tänderna i en silvrig mört, en dunig andunge – eller en krokförsedd svanstofs! Den påverkas av enkla sinnes intryck, och våra flugor behöver inte vara välliknande kopior av någonting fisken vanligen äter. Gäddan funderar inte ett ögonblick på om bytet är äkta – den reagerar!

 

 

 

I folktron har gäddan med sitt grymma utseende ofta fått symbolisera ondskan, och har ibland kallats ”Djävulens Fisk.” En vattenvarg, som i tjärnens dyiga mörker kunde växa till ett monster och i olyckliga fall dra en människa ner i djupet. Fast ont kunde vändas till gott. Att bära ben från en gädda närmast kroppen ansågs skydda såväl mot trolldom som pest och andra livshotande åkommor. Ja, gäddan har i alla tider fascinerat människan och gett upphov till många mer eller mindre sannolika historier.

 

 

Eller vad sägs om den s.k. ”Kejsargäddan”? Gamla skrifter berättar att den fångades i en sjö nära Mannheim i Tyskland år 1497. Vikten ska ha varit närmare 148 kg och längden ungefär 565 cm. På fiskens ena gäle fanns en graverad koppar-ring som talade om att gäddan blivit inplanterad i sjön av Kejsar Fredrik II år 1230, d.v.s 267 år tidigare. Gäddans skelett kunde sedermera studeras av besökare i Mannheim-katedralen, där det ställdes ut för inspektion.

 

 

Vår inhemska gädda (eng. Northern "Pike") har ett enormt utbredningsområde, som täcker stora delar av tre världsdelar. Förklaringen är gäddans enastående förmåga att anpassa sig till de flesta typer av vatten och klimat. År 1938 satte man som exempel ut gädda i Tanasjön i Abessinien - med lyckat resultat! Det engelska ordet för gädda är "pike"=spets, syftande på fiskens spjutliknande form. Vår svenska benämning har forngermanskt ursprung där ordet för spets eller udd var gadd, därav gädda.

 

 

Gäddans livscykel börjar vid vårleken, vilken inträffar i samband med islossningen. Först till lekplatserna kommer de s.k. isgäddorna, huvudsakligen hannar. Kort därefter anländer lövgäddorna, romstinna honor som har inväntat en gynnsammare vattentemperatur. En tvåkilos hongädda kan innehålla upp till 50.000 romkorn, men bara ett fåtal av dessa kommer att utvecklas till vuxen fisk. Förlusten från romkorn till vuxen fisk har beräknats till häpnadsväckande 99,995 %.

 

 

För dig som skulle vilja prova på flugfiske efter gädda, är våren den perfekta tiden att börja. Inte vid någon annan tidpunkt på året finner man en sådan koncentration av gäddor inom ett och samma område, inte heller gäddor som är så intensivt huggvilliga. Det hela har förstås med leken att göra, och intressanta platser är grunda vikar och översvämmade strandängar. Det bästa fisket brukar inträffa när leken börjat klinga av, och gäddorna står kvar över grundbottnarna eller i lekvikens ytterkanter.

 

 

Nästan alla har vi ett gäddvatten på nära håll. I sommarstugans frodiga vassvik, i den halvt igenvuxna ån och i den dunkla skogstjärnen. Överallt finner man gädda, i färg ofta anpassad till det vatten den lever i. Här nedan kommer några synpunkter på lämplig utrustning. Men, tänk efter innan du lägger ut pengar på nytt spö, ny lina etc. I kombination med lättare flugor kanske ditt gamla öring-spö med WF-lina fungerar alldeles utmärkt. Och du, jag tror att du kommer att gilla gäddfiske. Lycka till!

 

 

Spöet bör kunna bära en lina 8-9 av WF-typ och är lämpligen 8,5-9,5 ft långt. Själv brukar jag använda en 10-fotare för att få extra höjd på kastet, när jag fiskar från flytring. Förlängd butt kan ibland vara en fördel. Rullen? Ja, var och en har sin favorit och min är onekligen en smula gammalmodig. Ett bättre alternativ är förmodligen en rulle med vidare trumma, som gör hemtagningen snabbare och inte kinkar linan lika lätt. Gäddan gör sällan långa rusningar, så massor av backing är inte nödvändig.

 

 

Tafsen är ett speciellt problem. Gäddans gap är försett med en imponerande tanduppsättning. Med underkäkens stora slit-tänder genomborrar gäddan sitt byte och pressar det mot en stor mängd nålvassa småtänder i gommen. För att inte riskera att tafsen ska slitas av, är en wire-spets att rekommendera. Min gädd-tafs är enkel men funktionell och kan varieras i längd enligt önskemål. Ett beteslås gör flugbytet lätt. Pris: 60 kr

 

 

Ett par andra utrustningsdetaljer kan vara värda att notera. En käftöppnare som håller gäddgapet öppet när kroken ska lossas, en peang för att lyfta ut kroken och en ihopfällbar gaff. För dig som tycker om pepparrotsgädda med skirat smör, är en rejäl ”priest” bra att ha till hands när dråpslaget ska utdelas.

 

 

Mitt gäddfiske har jag genom åren huvudsakligen bedrivit inom Finnskogsriket, de glest bebodda ödemarkerna i gränstrakterna mellan Dalarna, Hälsingland och Gästrikland.  Här finns gott om vattendrag av olika karaktär, från större klarvattensjöar till små tjärnar omgivna av skog och myrmark. Som andra fiskar präglas gäddan av sin miljö. Klarvatten-gäddorna är oftast vackert mönstrade i ljusa pastellfärger, tjärngäddorna betydligt mörkare i svart, brons och blekgult med ögon som bärnsten.

 

 

Fiskar man ett speciellt vatten under en längre tid lär man sig efterhand gäddans favorit-tillhåll. Det kan vara en grundkant, ett näckrosbestånd eller en vassgip som av olika anledningar alltid håller en fisk eller två. Ofta har det med camouflage att göra. Gäddans jaktteknik bygger på en snabb, kort attack från ett skyddat gömsle. En stor pulserande streamer är ett bra val i sammanhanget. Tumregeln är ljus streamer i klart vatten och en mera färggrann i mörkare vattenmiljöer.

 

 

 Efter att jag för många år sedan hade skrivit en artikel om flugor för gäddfiske fick jag ett antal brev och telefonsamtal från bekymrade läsare. För tunga, tyckte många, och svårkastade. Lätt bedövad av kritiken satte jag mig ner för att konstruera en mera hanterbar fluga med målsättning som följer: Vara lättkastad, ha bra volym i vattnet, inte tova ihop sig, vara hållbar och naturligtvis i form och färg attraktiv för fisken.

 

 

Här är resultatet, en fluga av klassisk streamertyp komponerad av rävhår, bucktail, hackelfjäder, julgransglitter (!!), EZ-slang och en hel del superlim. Jag har provat flera kroktyper men har på senare tid huvudsakligen använt två, AD Swier Pike Fly strl 4/0 som är en hullinglös krok och Gamakatzu strl 5/0. Den sistnämnda i själva verket en krok för mete med beten. Båda krokarna är jämförelsevis tunga, men i kombination med bindmaterialet ger de flugan en svävande rörelse som är mycket tilltalande.

 

 

En helt annan typ av fluga, sparsamt dressad, rörlig, livlig och mycket lättkastad. Den är vidare försedd med ögon, en detalj som sannolikt har en viss betydelse. Det anses att gäddan när den hugger använder bytets öga som en riktpunkt för sin attack. Artificiella ögon i glas, plast eller som klisterlappar brukar finnas i de flesta hobbyaffärer och fiske-butiker. De ger onekligen flugan en speciell personlighet.

 

 

Ett mellanting mellan sjunkfluga och flytfluga är Dahlberg´s Diver med huvud och krage i hjorthår. Vid långsam hemtagning flyter den som en kork, men vid kraftigare ryck styr kragen ner flugan under vattnet. Flugan är som helhet en smula skör, och det är viktigt att man stagar upp varje ny hjorthårsbunt med exempelvis Superlim. Vem var förresten Dahlberg? Namnet har en skandinavisk klang, och om någon känner till hans bakgrund vore jag tacksam för att bli upplyst.

 

 

Ögon eller inte, när gäddan är ”på hugget” tycks ingenting stå i vägen för entusiasmen. Den här gäddan krokade jag på en stor streamer. Strax innan hade den uppenbarligen satt tänderna i en yngre broder. Trots att den till synes hade munnen full, lyckades den ändå på något sätt krångla in min streamer i munvinkeln. Tala om glupskhet!

 

 

Ett speciellt nöjsamt sätt att fiska gädda är från flytring, här demonstrerat av min fiskekompis Peter. Att sjunka ner i sin flytring, och på ett ögonblick förvandlas från klumpig, överdressad landvarelse till viktlöst svävande amfibie är en alldeles enastående upplevelse. Man glider fram nästan ljudlöst med låg profil, och kommer förbluffande nära gäddan utan att skrämma den.

 

 

Poppern är en typ av bete vi ärvt från USA, där det bl.a. används vid fiske efter bass. Materialet kan vara balsaträ, kork, hjorthår eller syntet. Poppern är ett flytande bete, i själva verket en slags torrfluga för gädda, och fungerar bäst över grunda bottnar och i anslutning till vasspartier.

 

 

Hugget är våldsamt och brutalt, och ofta far gäddan till väders med uppspärrad mun och vilt skakande huvud. En akrobatik som, utan att vara inlärd, är den absolut bästa metoden för att göra sig av med en irriterande krok.

 

 

Får en Popper se ut hur som helst. Ja, om man bortser från den psykedeliska färgsättningen, brukar man skilja på två olika typer. ”Bubblaren” är en popper med skålad framkant. Den skjuter vattnet framför sig, och fiskad ryckvis för den ett rejält oväsen i vattenytan. ”Glidaren” däremot har rät, snedskuren eller konformad framkant och gör ett ljudlöst spår på ytan. 

 

 

Här en glidare som jag format i balsaträ. Kroken, som jag fäst med Araldit i en sågad skåra på kroppens undersida, kallas ”kink shank”. Den har en speciell form som gör att den inte vrider sig i materialet. En normal krok går också att använda om man först lindar krokskaftet med bindtråd. Detta för att ge limmet bättre fäste. Poppern är försedd med bucktail, hackelfjäder och hackel för att ge den mera volym.

 

 

Här är en popper för den som tycker det är besvärligt att kasta tyngre pluggar i trä eller kork. Popperns huvud har jag gjort av en bred remsa av sittunderlag som jag trätt kroken igenom och vikt bakåt över krokskaftet. Dock-ögonen av plast har jag fäst in med hjälp av Araldit tvåkomponents-lim.

 

 

Hösten är min bästa årstid, en period av fullbordan och vila efter sommarens larm. Det är med frid i själen man ger sig ut på höstliga vägar till ensliga skogstjärnar, där man aldrig fiskar sommartid. Luften är frisk och fylld av ljuvliga dofter, myggen orkar inte bita längre och lövträden står som flammande pelare i roströda nyanser. Och stillheten, den välsignade stillheten !

 

 

Här är mitt favoritvatten. En liten tjärn långt från stora vägar, kransad av myrmark och lövträdsblandad barrskog. Här i skogarna vandrade en gång de första finska inbyggarna med näverflätade skor på fötterna, satte giller för tjäder och orre, byggde enkla flottar och lade nät. Där jag sitter med ryggen mot en skrovlig fura drygt fyrahundra år senare kan jag nästan känna deras närvaro, och höra deras steg prassla i lingonriset.

 

 

Hjorthårsmusen passar på något sätt till det här vattnet. Jag gjorde mina första exemplar mest på skoj, för att ha på ostbrickan eller för att ge bort till vänner. Snart fann jag att den var ett utmärkt bete för gädda. Att se den lilla musen ta sig fram över vattenytan med små ryckiga ”simtag” är uppenbarligen oemotståndligt lockande för gäddan. Hugget är ofta rena explosionen!

 

 

I det kyliga höstvattnet trivs gäddan bra i grundare partier av tjärnen, och man behöver inte prestera långa kast, förutsatt att man rör sig med en viss försiktighet. Höst-gäddan är alltid i god kondition, och infångandet kan bjuda på en viss dramatik eftersom utrymmet mellan grästuvor och vassruggar ofta är begränsat. Många anser att gäddan den här tiden på året har den allra bästa smaken.

 

 

Tjärngäddorna kommer sällan upp i troféformat. En hygglig fisk väger 1,5 kilo, och stor är en gädda som väger 4 kilo. Undantag finns förstås, och någonstans i tjärnens dunkla djup döljer sig en urgammal jättegädda med käft som en spikmatta och ondskefullt glimmande ögon. Det trodde våra förfäder för länge sedan - och det tror vi än.

 

 

Allting får förr eller senare sitt slut. Fiskesäsongen bland annat. Det har visserligen varit några rejäla frostnätter, men det här hade jag inte väntat mig. Med flugspöet tar jag några steg ut på isen, den sviktar inte ens under fötterna. En smula missräknad vänder jag tillbaka till stranden, plockar ihop några torra pinnar och gör upp en liten kaffe-eld.

www.finnskogsriket.com
Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner