|
Det är ett
obestridligt faktum att vissa fiskare regelmässigt fångar fler fiskar än oss
andra. Inte många fler, kanske två-tre under en fiskedag. Skälen till detta
är säkert flera. Men valet av fluga är viktigt, ibland helt avgörande. Inte
alla framgångsrika flugor har fötts ur en logisk tanke, men ofta finns en
välgrundad idé bakom mönstret. Här är historien om den första Muddlern.
Året var
1948 och Don Gapen, guide och flugbindare från Anoka i Minnesota, var på
fisketur i Kanada. Platsen, den vackra Nipigon River i delstaten Ontario.
Under en promenad utefter älven stötte han en kväll ihop med en grupp
indianer från Ojibway-stammen. De bar lyktor i händerna och på Dons fråga
fick han veta att de var på jakt efter en speciell betesfisk att meta på.
Paralyserade
av det starka ljuset blev de små fiskarna stående och kunde spetsas med
hjälp av vanliga bordsgafflar (!!). En av indianerna visade upp sin fångst,
en liten flathövdad simpa, Cockatush Minnow, av lokalbefolkningen kallad
”Muddler”. Det bästa betet för stor öring hävdade han. Simpan på bilden är
av förklarliga skäl inte från Nipigon River utan kommer från en av mina
skogsåar.
Don bad att
få ett exemplar och hemkommen placerade han fisken bredvid städet för att
försöka göra en välliknande imitation. För att illustrera det breda huvudet
valde han kroppshår från hjort som gav den volym han eftersträvade. Världens
första Muddler var en yvig skapelse med grovt huvud och en ”vinge” där
kalkonfjädersektioner omslöt en knippa spretiga hår från varg.
Trots det
egenartade utseendet blev flugan från första stund en succé. Don Gapen
fortsatte att experimentera med mönstret och fann att det inte bara hade en
stark attraktion på laxartade fiskar. Även bass, gös, gädda, harr och
diverse typer av s.k. sunfish (crappie, bluegill, pumpkinseed etc)
attackerade flugan med entusiasm. Likaså saltvattensarter som snook,
bonefish, bonito och t.o.m haj.
Muddlern
blev på kort tid enormt populär i USA, men uppmärksammades långt senare i
Sverige. Nils Färnström berättar att när han i början på 60-talet gjorde en
fiskeresa till Kashmir uppmanades han av sina ”shikaris” att använda en
Muddler, vilken de ansåg vara nästintill osviklig. Nils hade samma år köpt
några exemplar, mest som kuriosa. Att använda dem i fiskesammanhang hade
inte föresvävat honom.
Muddlerfamiljen har sedan starten vid Nipigonflodens strand fortsatt att
växa. Hundratals mer eller mindre lyckade varianter har sett dagens ljus.
Gemensamt för dem alla är det nedklippta hjorthårshuvudet. Bunden i olika
storlekar kan en Muddler förmodligen representera en hel del matnyttigheter.
Under ytan småfisk eller större nymfer, på ytan exempelvis gräshoppor eller
stora nattsländor.
Muddlern,
som från början var ämnad att imitera en bottenlevande simpa, har mer och
mer kommit att användas som en lockfluga fiskad på vattenytan. Särskilt
populär har den blivit vid våra put-and-take vatten. En Muddler stripad över
en kvällsblank vattenspegel har en alldeles speciell förmåga att väcka till
liv högsommartröga regnbågar och öringar.
Min egen
favorit-muddler har få likheter med Don Gapens originalmodell. Kroppen är
gjord av flat guldtinsel, huvudet av rådjurshår och stjärt och vinge av
svanshår från svensk eller sibirisk ekorre. Till mina Muddlers använder jag
av praktiska skäl oftast ekorrhår istället för den bräckliga kalkonfjädern.
Här ett
strömavsnitt väl lämpat för fiske med Muddler. Fiskad tvärsströms, stripande
över de slätare partierna mellan vitvattnen, är den ibland förbluffande
effektiv. Ett snabbt svar är väsentligt, attacken indikeras ofta bara av en
ljusglimt i vattenytan.
Att fiska
Muddler bjuder ofta på en viss dramatik. Hugget är häftigt och vanligen
oväntat, eftersom man inte fiskar över vak eller ser något annat tecken på
att fisken är på plats. Många fiskare har säkert grämt sig över att inte i
tid ha bytt upp sig till en kraftigare tafsspets.
Den här
vackra skogså-öringen föll för min Muddler i kvällningen efter en i övrigt
fisklös dag. Kroppsformen tyder på att den levt väl i sin lilla miljö, en
mörk hölja skuggad av tät barrskog.
En variant
av Muddlern som i motsats till de föregående alltid fiskas som sjunkfluga.
Den går under namnet Spuddler och har ett koniskt huvud som gör att flugan
lätt styrs ned under vattnet. Vingen består av två tupphackelfjädrar med insidorna mot varandra och mellan dessa en tunn bunt ekorrhår.
Dahlberg’s
Diver, egentligen ingen Muddler men med en viss släktskap med föregående
fluga, Spuddlern. Huvudet är klippt i halv konform med en krage som får
flugan att dyka när man ger linan ett ryck. Den här flugan har jag enbart
använt för gädda.
Här ett
laxmönster som jag fått från vännen Erling Olsen, norsk flugbindare och
författare. Krok: Dubbel LW eller Mustad Limerick 1/0-2. Stjärt:
Fjäderstrålar från fasan. Rib: Oval silvertinsel (Veniard nr 15).
Undervinge: Brun ekorre blandat med en bunt fasanfjäderstrålar och
silverfärgad Lureflash. Huvud/Vinge:
Grå eller brun hjort.
Hjorthår har
kommit att stå som en samlingsbeteckning för många typer av hår, alla med
sina speciella egenskaper. Själv använder jag gärna ett inhemskt material
till mina Muddlers, nämligen vinterpäls av rådjur. Ett billigt material,
särskilt om man har en jägare i bekanskapskretsen. Ett tjockt lager salt på
det färska skinnets insida, ett par dagars torktid och material till
hundratals Muddlers är klart att tas i bruk.
I min gamla
fiskedagbok läser jag: ”Makterna var emot mig. Kylan intensiv, vattenståndet
på tok för högt. Gång på gång drev mina flugor över kända ståndplatser.
Ingenting. Uppgivet fäste jag en Muddler på tafsen. Den flöt som en kork,
dansade fram över vågtopparna mot egen strand och plötsligt kom älven till
liv.Fisk efter fisk gick upp i tvära vändningar och snappade efter min
fluga...” Lycka till med Muddler-fisket !
|
