REGNBÅGE

Det anses att all regnbåge ursprungligen var havsvandrare. Från floder i västra Nordamerika vandrade de ut i Stilla Havet, åt sig feta under ett år eller två, och återvände sedan till sötvatten för att trygga nästa generation. En uppvandring väl känd av indianerna, som kunde komplettera sitt matförråd med stora fångster av regnbåge från floderna.

Till Sverige kom regnbågen som ögonpunktad rom i början på 1890-talet genom godsägaren Conrad Hammarströms försorg. Hans insats ledde till att man strax före sekelskiftet kunde sätta svenskproducerad regnbåge i ett hundratal sjöar. Besvikelsen blev stor när det visade sig att odlingsfisken inte lyckades fortplanta sig.

Trots ogynnsamma betingelser händer det att regnbågen reproducerar sig även i skandinaviska vattendrag. Fisken på bilden är en ättling till regnbågar som för många år sedan sattes ut i ett norskt fjällvatten. En lyckad kombination av vattenkvalité och temperatur bidrar till att leken varje vår ger upphov till nya generationer av pigga och livskraftiga regnbågar.

Mängder av lättåtkomliga tjärnar, av mindre intresse ur fiskesynpunkt, har sedan mitten av förra seklet rotenonbehandlats för att ge plats åt snabbväxande regnbåge. Put-and-take har blivit ett vanligt begrepp, innebärande att fisken sätts i vattnet med enda syfte att fiskas upp igen. Kritik har ibland riktats mot att inhemska arter som gädda och abborre dödas till förmån för en exotisk fisk, som inte hör hemma i vår natur.

Introduktionen av regnbåge i våra vatten  har onekligen gett oss möjlighet till ett spännande fiske, för det mesta inom rimligt avstånd. Det är ett fiske som passar både gammal och ung vare sig man metar, spinnfiskar eller kastar fluga. Den här bilden tog jag för många år sedan. Jag vet inte vem du är, men du hade just fångat din första regnbåge. Fiskar du fortfarande?

På många håll i vårt land arrenderar fiskeklubbar vatten för eget bruk, ofta med intresset inriktat på regnbåge. Att driva ett eget vatten kräver tid, arbete och inte minst pengar. De delar av Sverige som vilar på urberg är särskilt känsliga för försurande ämnen, och kalkning är på många håll nödvändig för att hålla Ph-värdet balanserat.

Efter en lång vinter är flugfiskaren rustad till tänderna. Tafsar har knutits, linor har skarvats, rullar har rengjorts, flugor har bundits och fiskemagasin och fackböcker  har lästs. Telefonsamtal med likasinnade vänner har bidragit med ytterligare kunskap. Efter en sådan uppladdning borde fisken med sin ärtstora hjärna inte ha stora chanser. Problemet är förstås att fisken varken tänker eller reagerar som en människa.

Isen har just gått. Brunt fjolårsgräs frasar kring fötterna, koltrasten sjunger under en vårlig kvällshimmel och en behaglig doft av mylla stiger ur myrmarken. Naturen  börjar långsamt vakna till liv efter en lång träda. Tjärnen ligger blank och stilla utan vak. Regnbågen finns där, men några enstaka nykläckta fjädermyggor räcker inte till för att locka den till ytan.

Vilken fluga? Ja, om man inte är en utpräglad imitations-purist är fältet öppet för experiment. Montana-nymfen har ett grundmurat rykte som regnbågsfluga, speciellt Hökensås-varianten med  marabou-stjärt och badgerhackel. Hacklet flatklipps vanligen på undersidan i motsats till den amerikanska förebilden, där hacklet lämnas som det är.

Vid engelska reservoarer, där man har mångårig erfarenhet av put-and-take fiske, har flugor i kombinationer av svart och lime-grönt visat sig vara goda fiskfångare. Här en fluga som jag ibland binder på dubbelkrok för extra tyngd och stabilare gång. Ett mjukt hönhackel ger flugan liv.
 

Regnbågen är vårlekande och utför sin lekritual, trots att rommen sällan har någon chans att gå till. Skyggheten är satt ur spel, och man ser ibland romstinna honor släpa på ett litet följe av hannar tätt intill stövlarna, när man står utvadad i knädjupt vatten. Fisken på bilden är en övervintrare, som efter månader under istäcket har antagit en mörk färgton.

Allt eftersom värmen tilltar och dagarna blir längre kommer insektslivet igång. De första sländorna visar sig, och allt oftare ser man enstaka vak på vattenytan. I glädjen över att upptäcka ringar på vattnet glömmer vi lätt att det mesta regnbågen äter finns under ytan. Om man siktar bottenmaterial genom ett finmaskigt nät, eller vänder på stenar i strandkanten upptäcker man ett myllrande liv av insekter i tidiga stadier.  

Regnbågens kanske viktigaste föda säsongen igenom är fjädermyggor. Det är framför allt i puppstadiet, hängande under ytfilmen, de är intressanta för oss flugfiskare. Imitationen hanteras varsamt på tunn tafs, när fisken långsamt, nästan lojt, plöjer fram bland hundratals sprittande puppor. Det är tålamodsprövande – milt sagt.
 

Kläckningen sker gärna på kvällen. Snabbt, om vattenytan är lätt krusad, långsammare när vattnet är stilla och puppan har svårt att ta sig igenom det molekylära tak ytfilmen innebär. På bilden en ”Footballer” med kropp av omväxlande mörka och ljusa hårfibrer från älgens hakskägg, en av många imitationer som representerar  fjädermyggpuppan. Fast en riktigt illusorisk imitation lär vi inte kunna skapa förrän vi uppfinner den helt genomskinliga flugkroken.

Lockflugor har sin givna plats i flugfiskarens arsenal, såvitt man inte av personliga skäl vill begränsa sig till rena imitationsmönster. Man behöver inte rättfärdiga sitt fiske genom att hävda att Mickey Finn imiterar en elritsa eller Wolly Bugger en hästigel. Här en ”soft streamer” med mjuka hackelspetsvingar och fluffigt pälshår intvinnat i en bindtråds-slinga. Allt för att ge flugan liv och rörelse.

Lockflugor kom i ropet på allvar i samband med reservoarfisket i efterkrigstidens England, då mängder av nya mönster presenterades i böcker och fiskepress. Likt pop-stjärnor lyste de och gnistrade under ett par säsonger, men slocknade efterhand och föll i glömska. En handfull mönster överlevde och har genom åren fått klassiker-status.Tiotusentals flugfiskare använder dem av det enkla skälet att de fångar fisk och fortsätter att göra det säsong efter säsong.

Det finns ett känt fotografi av Geronimo, apachehövdingen som hela sitt liv kämpade en oförsonlig kamp för sitt folks oberoende. Långt hår benat i mitten, intensiv blick och munnen som ett rakt streck i det breda ansiktet. Bilden av en man som aldrig gav upp. Geronimos namn lever vidare, inte bara i historieböckerna utan också som namnet på en streamer med gott rykte i USA. En sann klassiker.

Efter en period av tillvänjning blir den nyinsatta regnbågen snabbt selektiv i sitt ätande. Ibland tycks ingenting man erbjuder i spetsen på en tafs duga. Vid andra tillfällen kan den uppträda på ett häpnadsväckande irrationellt sätt. Jag har sett regnbågar attackera en metares plastkula under ideliga försök att få grepp om den hala plastytan, samtidigt som min prydligt bundna torrfluga fullständigt ignorerats. Definitivt inte bra för självkänslan!   

Till regnbågens irrationella beteende får väl räknas dess obegripliga kärlek till filtertip-cigaretter - oavsett märke. Jag har vid flera tillfällen hittat filtertippar i magsäcken på regnbågar jag rensat. Ja, en regnbåge hade så många filtertippar i magen att hela fisken kändes knölig när jag lyfte den ur håven. Så var snäll och fimpa inte cigaretten i vattnet, filtret blockerar fiskens matsmältningssystem och leder till svältdöd! Här en ”Filtippus vulgaris” bunden på 10:ans streamerkrok. 

Sjösandsländans kläckning är ett efterlängtat evenemang, som vanligen inträffar omkring midsommar. En dag stiger nymferna plötsligt till ytan i tusenden, kränger av sig sina nymfskal, lyfter befriade från vattnet och inleder en graciös parningsdans i strandvegetationen. Man tycker sig nästan höra rasslet av vingar när svärmarna av sländor sjunker och stiger, tätnar och tunnas ut i en uråldrig dans som handlar om både liv och död.

En villrådig fiskare i strandkanten. Nymf, kläckare eller en imitation av den färdigutvecklade Sjösandsländan? Ja, alla tre brukar fungera, speciellt nymfen som man lätt glömmer när sländorna sitter på vattnet. Den vanligaste sländ-representationen är nog den med fallskärmshackel och brända vingar. Den är trevlig att binda, men är en smula bräcklig och kräver ofta en viss omvårdnad mellan kasten.

Det här är den fluga jag själv helst fäster på tafsen när Sjösandsländan kläcker. Jag binder den på streamerkrok och är frikostig med hacklet för att ge den en god flytförmåga. Framför allt är det en robust och hållbar fluga, och skulle den till äventyrs bli dränkt räcker det med några luftkast för att ge den livet tillbaka. Och, ja, fisken älskar den.  

Ett kritiskt moment i Sjösandsländans farofyllda liv är, när den hängande i ytan arbetar med att göra sig kvitt nymfskalet. Fiskeribiologen Ulf Pierrou lanserade för många år sedan en kläckare, som han gav det föga poetiska namnet ”Pluppen”. Den är försedd med flytväst av polycelon, och är tänkt att ge en bild av den oreda som uppstår när sländan tar sats för att komma i övervattensläge. 

Efter parningsritualen är hon-sländorna snart ute över vattnet igen för att lägga sina befruktade ägg. Efter äggläggningen är sländornas livscykel fullbordad. Döende klibbar de fast i ytfilmen, ett lättfångat byte för en jagande regnbåge. På bilden en utmärkt spent-imitation signerad Anders Forsling. Materialet är ljus dubbing och rävhår.

Sommarens cumulusmoln tornar upp sig och värmen sveper in över landet. Vattnet når badtemperatur och regnbågen blir allt mer obenägen att stiga till en fluga. Hur många fruktlösa timmar har vi inte stått och tittat ut över ett blankt vatten i hopp om ett livstecken? Vaken är få och vanligen mitt ute på sjöytan, långt utom dubbeldrags-avstånd. Eller som en kamrat brukar säga: ”Dom kunde lika gärna vaka på månen!”

Det är den här tiden på året man emellanåt hör uttrycket ”utfiskat”, ofta uttalat med en viss hetta. Men trots goda fångster under första halvan av säsongen finns det i allmänhet gott om regnbåge kvar i vattnet. När det gäller våra mer kända fiskerier, exempelvis Hökensås, är det sällan brist på fisk som är problemet – snarare brist på tålamod hos fiskaren!

En popper med sin kombination av rörelse, ljud och siluett är ibland den rätta medicinen för att locka högsommartröga regnbågar till ytan. Som tidigare nämnts är regnbågen satt i vattnet för att fiskas upp, så någon kalkströms-etik behöver man inte vårda sig om. När fisken ligger i vidjekorgen är den precis lika död vare sig den är fångad på en vass-sländenymf eller en popper i balsaträ.

Har man fiskat i många år och kunnat summera utfallet från hundratals fiskedagar får man givetvis favoritflugor. De är självfallet inga hundraprocentiga fiskfångare, men man fiskar dem med stor tillit, en nog så viktig faktor i sammanhanget. En av dessa är Black Gnat, en all-round fluga, som kan representera allt möjligt matnyttigt som hamnar på vattnet. 

Att binda exakta imitationer av alla de sländor som periodvis dyker upp på våra vatten är ett nästan orimligt åtagande, såvitt man inte har ett rent hantverksmässigt intresse av att försöka skapa en välliknande kopia av förlagan. Vanliga hackelflugor i olika storlekar och färger fungerar bra i de flesta situationer.

Tupphacklet behöver nödvändigtvis inte vara av allra spänstigaste och dyraste kvalité. Där en styv hackelfiber tränger genom vattenytan som en spjutspets, böjer sig en något mjukare fiber och formar en ”fot” som står lätt och fint på ytspänningen. Någon har sagt att den enda fördelen med ett kvalitetshackel är att man inte så lätt fastnar i gräs och buskar vid bakkastet! Rätt eller fel? Ja, i varje fall ett bra diskussionsämne i väntan på kvälls-vaket.

En behagligt avspänd attityd hade en engelskspråkig flugfiske-instruktör som undervisade sina elever enligt mottot KISS, första bokstäverna i uttrycket ”Keep It Simple, Stupid!”. En anhängare av KISS- metoden bekymrar sig föga om enskilda detaljer. Han nöjer sig med en fluga som är ungefär lika stor som originalet och har ungefär samma siluett och ungefär samma färgsättning. Till den kategorin tror jag att de flesta av oss hör.

För att representera olika sländ-nymfer är Flymfen ett bra val. Flymfer är mjukhacklade flugor, som representerar både sländors nymfstadier och färdiga sländor som fastnat i ytfilmen. Ett mjukt hönhackel ger flugan en illusion av liv, och gör den attraktiv för regnbågar på nymf-jakt nära ytan. Kroppsmaterialet tvinnat i en bindtrådsögla fångar små luftbubblor, och ger flugan en silvrig nyans. Männen bakom Flymfen är två amerikaner, James Leisenring och Pete Hidy.

Flymfens kroppsmaterial som tas ur diverse pälsverk, klipps i mycket korta bitar och placeras ovanpå en undertråd på ett enkelt tvinning-block. Övertråden låser pälsmaterialet som sedan tvinnas fast mellan trådarna. Efter tvinnings-proceduren fästs tråd och material på pappskivor för framtida användning. För den som vill läsa mera, har författarparet Johnson-Forsling skrivit en instruktiv bok i ämnet. Boken heter ”Flymfer och andra mjukhacklade flugor.”

Sensommar, och dagarna har blivit märkbart kortare. I skymningen driver dimslöjor ut över vattnet och ger ödemarken djup och mystik. En uggla i en torraka uppe på åsen signalerar kväll, dags plocka ihop fiskegrejorna och ta sig fram till väg innan det mörknar. Men, nej, någon fisk blev det inte den här gången, fast det betyder egentligen mindre. En dag vid sjön är så mycket mer än en tung fiskekorg. Och förresten, det blir fler chanser innan säsongen är till ända.

Fortsättning, REGNBÅGE 2