DECEMBER 2013

Almanackan säger att vintern här, men snön som föll i månadens början har töat bort. Markerna ligger bara, dimmor driver genom mörk skog och ett strilande regn faller från en gråmulen himmel. Medan skymningen sänker sig sitter jag, lätt nostalgisk, och bläddrar i ett slitet exemplar av Beskow-Siegvald "Vill du läsa", småskolans läsebok för det första skolåret. Boken, som speglar en annan tid och ett mycket annorlunda samhälle än det vi lever i nu, är rikt illustrerad med Elsa Beskows underbara teckningar. Med tanke på den snöfattiga vintern bifogar jag en av dessa bilder. Så här lyder texten: Olle bugade sig för gubben och frågade: Är du Kung Vinter? Nej då, svarade gubben, jag är bara farbror Rimfrost. Tycker du inte, att jag har gjort fint i skogen i dag?
 

Dagen blir allt kortare. Dimman och den försvinnande solen gör nätterna ogenomträngligt svarta. Med pannlampa som enda ljuskälla snubblar jag omkring på gårds-tunet för att hämta ved i vedboden och vatten ur brunnen. Från skogsrandens djupaste mörker följer rävens lysande ögonpar mina rörelser. Störd i sin jakt på möss och småkryp, håller den mig under ständig uppsikt. En natt dånar en våldsam storm genom skogen, regn piskar mot fönsterrutan och jag kan höra vägg-timret rista i vindstötarna. Underliga och obegripliga drömmar kommer till mig i sömnen - men suddas ut och lämnar enbart fragmentariska minnesbilder. Gamle Sigmund Freud skulle ha fått en högtidsstund.

Lagom till Lucia återvänder Bibi från USA. Under tre månaders bortovaro har hon hunnit med att i tur och ordning besöka sina barn i Nashua, Baltimore och Austin. Trevligt att ha henne hemma igen, men jag märker att jag på bara tre månader fallit in i gamla ungkarlsvanor, och får pliktskyldigast vidta smärre justeringar. Julhelgen passerar i all stillhet. När dagsljuset falnar tänder vi ljus, läser, lyssnar på musik, ser på TV, dricker snaps till sillen och äter julskinka. Någon människa ser vi inte till på flera dagar, och när natten kommer får vi osökt en känsla av att vara de sista överlevande i ett obebott universum.

NOVEMBER 2013

Photo: Ulf Torstensson

Ett ovanligt evenemang när kvartetten Deliverance bjuder på en helkväll i Vintjärns Folkets Hus med låtar från den amerikanska södern, s. k. Bluegrass. Härlig stämsång, festligt, okonventionellt och mycket uppskattat. Jag undviker helst att fira mina födelsedagar numera. Men.... när jag drar upp ekan för vintern, och sitter med en kopp kaffe i strandkanten, upplever jag starkt att ännu ett år har tagits från mitt livs-spann. Och framtiden? Ja, den har förstås krympt i motsvarande grad. Bilden är från årets sista fiskedag. Fortfarande speglade sig solen i Ågsjöns vatten, men bara en vecka senare hade isen lagt på locket för gott.

Vintermörkret är över oss, när vännen Peter J kommer på besök, entusiastisk efter en tid av lyckade utställningar och beställningsjobb. Vi får några trevliga dagar tillsammans. Peter färdigställer en akvarell han arbetat på en tid, och själv tar jag itu med mitt flugbinderi som har gått på sparlåga i ett par veckor. En dag reser vi till Vildmarks-muséet i Ockelbo, bland annat för att titta på Hag-Hans vackra bilder. En fin tur på slingrande vägar genom milsvida skogar i gränstrakterna mellan Dalarna och Gästrikland. Kvällstid hänger vi oss åt filmer på TV. Peter finner att mitt utbud är större än det han har, och långt inpå småtimmarna tittar vi på klassiska Westerns och gamla Bond-filmer.

Vid slutet av månaden en tur tillsammans med Anders till Uppsala, där Niklas Dahlin samlat mängder av flugbindare och utställare till en mässa under rubriken ”Antispin”. Fyra timmar driver vi omkring, pratar med bekanta vi inte träffat på länge, tittar på nya material, kollar det senaste i flugfiske-utrustning och studerar på nära håll olika bindares specialiteter. Jag imponeras av ett par flug-bindares minutiöst tillverkade insekts-imitationer, som tar timmar att färdigställa. När jag själv band på heltid var mitt måtto ett annat: Mesta antalet flugor på kortast möjliga tid med billigast möjliga material! På bilden en gammal bekant, Chris Carter, i färd med att binda en av sina utsökt vackra och nätta torrflugor.

OKTOBER 2013

Bäcköring-fisket är över för i år. Min sista tur utefter Ryssjö-ån gav mig en vacker öring. Den har hela sommaren stått på exakt samma plats, och har vid två tidigare tillfällen snappat efter min fluga utan att jag lyckats kroka den. Nu flyter strömmen fredad och ostörd till nästa år - och jag ser fram emot flugfisket efter gädda med flytande poppers. Korkar i olika storlekar är billiga, lätta att fästa på krokskaftet och kastar bra förutsatt att man har en wf-lina av passande tyngd. En lämplig kombination av hackel, hår och långa fjädrar ger poppern rörelse och volym. Namnet popper är förresten ljudhärmande, och syftar på ploppandet som uppstår när man tar hem flugan ryckvis.

En dag vid mitten av månaden stannar jag till vid den gamla hyttan i Åg. Solen värmer, vattenytan i dammen speglar träd och byggnader, och luften jag andas är fylld av senhöstens alla ljuvliga dofter. Bara ett par dagar senare får vi det första snöfallet för året. Naturen drar det vita bolstret upp till hakan och färgerna slocknar. Kylan är märkbar nattetid, och älgjägarnas andedräkt ångar, när de tidiga mornar beger sig ut till sina pass i skogarna. Själv tar jag den sedvanliga sprutan på vårdcentralen nere i Svärdsjö – och ser fram emot ett influensa-fritt vinterhalvår.

SEPTEMBER 2013

Bibi har i år utvecklat en känsla för pimpelfiske med balanspirk. Som många metare känner till för abborren ett nomadiserande liv, och det är inte alltid man träffar på den. Men vid ett par tillfällen den senaste månaden har vi hittat rejäla stim på nya och oväntade ställen. Den bästa tiden? Ja, den tycks inträffa i kvällningen, när solen ligger i trädtoppshöjd och kastar långa skuggor över vattnet. Det är inte bara trevligt att fiska abborre, det är även trevligt att äta den. Den sista satsen rökte vi med spån och enris och den smakade utmärkt. Fast personligen vill jag helst flå fisken, och steka den på traditionellt vis.

Ännu en sensommar får vi besök av Håkan, den här gången försedd med en nyinköp s.k. slåtterbalk. Två dagar kliver han omkring på vår äng, skjutande det mekaniska underverket framför sig. Ytterligare två dagar tar det oss att räfsa ihop de mängder av gräs, som växt sig midjehögt under en varm sommar. Slutligen sätter vi eld på gräsmassorna, som vi krattat ihop till toppiga högar. Rökutvecklingen är enorm, men efterhand sjunker de pyrande högarna ihop och förvandlas på några timmar till ett finfördelat pulver. Röklukten får vi däremot leva med länge.

Bibi avreser till USA vid slutet av månaden efter att, som vanligt, ha packat en alltför stor väska. Men dessförinnan hinner vi med en kanot-tur i det vackra sensommarvädret. Att paddla kanot ger en speciell upplevelse av närhet till miljön. Kanske är det den tunna väggen som skiljer en från vattnet, det nästan ljudlösa framförandet eller farkostens känsliga balans, som skapar känslan av att vara en integrerad del av naturen. När solen nått sin middagshöjd drar vi upp kanoten i strandgräset, sätter oss bekvämt tillrätta under skuggande greverk och öppnar termos och smörgåspaket. En vindkåre drar ett glittrande stråk över sjön, några änder tjattrar i en vik. Livet blir inte mycket bättre än så här.

AUGUSTI 2013

I månadens början en tur till Stockholm för att förnya våra amerikanska visa. Vi köar utanför ambassaden, lämnar fingeravtryck och genomgår ett förhör. Efteråt strövar vi omkring på Djurgården och äter lunch på en gammal isbrytare, men får ge upp tanken på Wasa-muséet där en hundra meter lång kö ringlar. I stället en trevlig promenad utefter Strandvägen innan vi tar tunnelbanan till Centralen och Gävletåget för att möta Clemence, en ung dam ur Bibis franska släkt, som bestämt sig för att besöka oss i Vintjärn. I Falun väntar vännen Peter med sin bil. Han har rest upp från Karlstad för att hälsa på, och väl hemkomna inkvarterar vi honom och Clemence i vår lillstuga.

Vädret är nådigt, och våra gäster kommer bra överens. Clemence läser, Peter jobbar med sina akvareller och tillsammans gör de långa vandringar i omgivningen. En sen lördag-kväll går vi en tur på skogsvägen, när vi plötsligt ser mäktiga eldslågor mellan träden. I tron att skogen fattat eld springer vi hem och larmar räddningstjänsten. Jag genar tillbaka genom skogen och ser två byggnader brinna på den 70 år gamla Lenåsens festplats. Jag kan ingenting göra annat än invänta brandkåren. En tom bensindunk och avbrända tändstickor tyder på att branden är anlagd. I polisutredningen som följer figurerar bl.a mystiska telefonsamtal av mer eller mindre hotfull karaktär.

Årligen återkommande är också familjen Skyes Ryssjödag. På planen utanför det gamla stationshuset kaffe-servering, korvgrillning, loppis och försäljning av böcker etc. Olika hantverk är också representerade, och själv sitter jag under ett regnpiskat tälttak och binder flugor. Dagens höjdpunkt är Pontus Skyes och Calle Svadlings kraftfulla uppvisning i den udda idrottsgrenen "Timber-sport". Imponerande, milt sagt. Jag tar lång tid på mig i det välordnade indian-muséet, där besökaren bl.a. kan studera ett rikhaltiga bild-galleri med intressanta inblickar i den amerikanske indianens liv och kultur. En trevlig dag som börjar i störtregn, men slutar i hällande solsken.

JULI 2013

Trots det torra vädret blir skörden på våra bärbuskar förbluffande god. Hallonen är nästan övermogna och vinbären hänger i tunga klasar. Men... ett rejält regnväder skulle inte skada. Brandflyget, som passerar över oss dagligen, får en allt viktigare uppgift, den att spåra varje rökslinga som kan tyda på en begynnande skogsbrand. Vår inproviserade grod-damm, bestående av en vattenfylld balja nedsänkt i marken, är populär. Varje dag ser vi grodorna vällustigt flyta omkring på ytan, skuggade av den överhängande grönskan.

Jag är egentligen ingen samlare, i motsats till vad min hustru hävdar. Men genom åren har diverse näver-arbeten samlats i mina gömmor, alla bruksföremål med anknytning till gammal lantlig kultur. I fonden en näverflätad fiskekorg, smörbyttor, snusdosor, askar för kaffe och socker, penn- eller bestick-ställ, en näverask för nipper, diverse mindre askar med olika användningsområden – och längst fram en mask-dosa med instickslock. Näver är ett tåligt material. Trots att flera av de här föremålen har följt med i min ryggsäck i många år, bär de bara obetydliga tecken på slitage.

JUNI 2013

Efter vinterns avverkning uppe på berget körs timret ner till skogsvägen. De tunga maskinerna gräver djupa sår i markerna, eftersom framforslingen sker vid just den tidpunkt på året då markerna är som allra känsligast. Dagens brutala skogsbruk är en skam, och någon vilja från skogsbolagets sida att återställa förstörelsen finns uppenbarligen inte. Personligen får jag en dålig start på sommaren, när jag plötsligt drabbas jag av en elakartad inflammation. Jag blir rejält dålig, och måste tillbringa tre dygn på läns-lasarettet i Falun. Återställd, men lätt groggy efter dropp och antibiotika-kur, får jag från fönstret på sjukavdelningen ett annorlunda perspektiv på stan.

Nu är sommaren här på riktigt. I solskenet på söderväggen samsas hundratals ivriga myror med ett par pigga ödlor om utrymmet, och med förbluffande hastighet skjuter växtligheten upp ur ångande mylla. Löjtnantshjärtat, en present från Elisabeth, trivs bra i sin nya miljö och lyser vackert mot en bakgrund av mörk barrskog. Våra pelargoner i varierande kulörer blommar som aldrig förr. Varsam vattning med näringsextrakt har gett dem en härlig lyster. Ståtligast av krukväxterna på fönsterbrädan är "Vintjärn", pelargonen med de djupt rödlila blomställningarna.

Kraftig blåst och kyliga kvällar uppmuntrar inte till fiske. I stället lägger jag ned en hel del tid vid arbetsbordet, bl.a för att beta av några beställningar som plågat mitt samvete i ett par veckor. På senare år har jag alltmer börjat sträva efter enkelhet i bindandet. Här en ögon-streamer som, utan att vara onödigt komplicerad, ger en fin silhuett i vattnet och får rörelse genom den mjuka hårvingen. Ögat, kraftigt markerat, ger en stark huggsignal. I övrigt? Ja, Vulgata-tiden går mig helt förbi i år, men några bäcköringar och flug-gäddor har förstås kommit min väg.

MAJ 2013

Som traditionen bjuder firar vi Valborgsmässo-afton den sista dagen i april. Varm korv och kaffe med bullar är framdukat, och balanserande på en pall håller Lennart ett inspirerat tal till Våren. Inom kort stiger flammorna från den stora ris-kasen mot mörka skyar, och ett fräsande fyrverkeri ritar magiska tecken på kvällshimlen.
Hög tid att ta itu med flugbinderiet som har legat nere i nästan fyra månader. Beställningarna har hopat sig under vintern, och jag känner mig lätt stressad, när jag tänker på allt arbete som väntar.

Ja, så kom våren till slut – på allvar efter många bakslag. Ågsjöns vatten svallar i blåsten, men solen värmer och vinden är ljum. När kvällen släcker ljuset över vattnet, och vinden avtar sitter jag i skymningen på en halvt söndervittrad eka i strandkanten, lyssnar till tystnaden och kan ana släktskapen med förfäderna och deras mörker. Gläd dig människa! Det här är din tid på jorden.
 

Jag letar i de grunda vikarna efter tecken på att gäddorna har börjat sin lek, men ingenstans ser jag minsta rörelse. Isen har legat länge i år, och det kyliga vattnet har sannolikt gjort att gäddorna utfört sina parningsritualer på djupare vatten. Synd - att se en lekvik myllra av kamp och liv är ett evenemang. De ståtliga Kanada-gässen har bildat par, och arbetar som bäst med att inreda sina primitiva bo-balar. Jag låter ekan driva med vinden in mot myr-kanten, och kommer helt nära utan att skrämma fåglarna.

APRIL 2013

Bävern har varit aktiv sedan isen släppt sitt grepp om Vinnar-ån. Efter att nästan varit utrotad i delar av landet, har den på senare tid börjat återta sin plats i det ekologiska systemet. Energiskt har den fällt både större och mindre björkar kors och tvärs över strömmen. Bäverns tandgarnityr är någonting alldeles extra, man skulle knappast kunna göra ingreppen snyggare ens med hammare och stämjärn. På Ågsjön ligger isen delvis kvar. Jag släpar ut ekan ur skogen och sätter den i vattnet. Något fiske är det inte tal om, utrymmet är av förklarliga skäl tämligen begränsat. Men härligt känns det att se öppet vatten igen.

Våra snabbt krympande snöhögar ger besked om att våren närmar sig. Ett par skygga rådjur vågar sig ut på ängen, försiktigt klivande i brunt fjolårsgräs. Minsta ljud får dem att rycka till och förbereda sig för flykt. Man kan förvåna sig över hur dessa finlemmade djur kan klara en extremt hård vinter som den vi just upplevt. Lodjuret som tidigare har decimerat rådjurs-stammen i vår omgivning har uppenbarligen dragit vidare. De karakteristiska rundade spårstämplarna i snön har vi inte stött på vid något enda tillfälle i år.

Småfågel-livet kommer igång på allvar, och fågelkvitter hörs från alla träd och buskar. Vinterns härdiga arter, som talgoxe och nötväcka, har vant sig vid att varje dag sitta på fönsterblecket och tigga mat. Men nu är långflyttarna tillbaka och konkurrensen om mat och boplatser har hårdnat. Vi får besök av en nätt trippande sädesärla, ett vårtecken så gott som något, samt en ivrig svart-vit flugsnappare. Båda gör sig snabbt osynliga när en falk, tyst som en skugga, glider in över trädtopparna.

MARS 2013

Efter några dagars uppehåll hos Virgina och Tim i Hudson, New Hampshire är det dags att lämna amerikanskt territorium. Vi hade närt förhoppningar om att kunna tillbringa hela mars i Mexiko, men finner plötsligt att våra amerikanska visa är nära att gå ut. Istället för en solig månad i El Pueblito flyger vi från Boston via Island till Arlanda, där vi efter lång väntan kan ta tåget till Falun. Marita och Sören möter oss på stationen och kör oss genom ett vintrigt landskap till Vintjärn, där de helt överraskande bjuder på en härlig måltid och en flaska vin. Gudskelov för omtänksamma vänner! Jörgen, som bott i lillstugan under vår bortovaro, har gjort upp en ordentlig brasa i spisen, så hemkomsten blir varm och behaglig.

Vi hamnar mitt i en rejäl vinter med mängder av snö. Som vanligt ligger en och annan obetald räkning och väntar, men automat-uttagen från vårt bank-konto har fungerat bra, så den här gången slipper vi se Kronofogdens skräckinjagande skugga torna upp sig vid horisonten. Dagarna är korta, nätterna svarta som beck och kylan ovanligt ihållande. Vi håller oss helst inomhus, ligger länge på morgonen, eldar i spis och kamin, läser böcker, går igenom obesvarad post och nystar upp våra sociala trådar. Bibi stickar med stor envetenhet vantar, mössor och schalar. Själv sätter jag fart på flugbinderiet som legat i träda i tre månader, beställer material, röjer upp i arbetsrummet – och skottar snö. Hemma igen!

I skymningen hör vi vår favoriträv skälla, ett kort, hest skall. Vi gläder oss åt att den tycks ha klarat vintern bra. Pälsen är tjock och fin och blicken nyfiken och intresserad. Nästan varje dag kommer den upp till huset från sin lya under ladan, nätt pulsande i pudersnön. Den rör sig i kringelkrokar över ängen, stannar till då och då, lyssnar till ljud och krafsar en smula i snön . Hur den kan finna något att äta i det karga landskpet är en gåta. Fast räven är förstås en allätare och i brist på smågnagare, som utgör en stor del av dess föda, kan den även stilla hungern med växtdelar om tillgången av sork och möss tryter.

FEBRUARI 2013

Om man bortser från den intensiva biltrafiken, som jag aldrig vänjer mig vid, är Austin en mycket trevlig stad. En inofficiell slogan lyder – "Keep Austin Weird" syftande på den liberala och okonventionella livsstilen och att man vårdar sig om mindre företag och små butiker. Austin gör dessutom skäl för namnet "Clear Air City" med tanke på att man inte får röka på officiella platser och på restauranger. "The River Walk", en vandring utefter Colorado-floden och de vidsträckta grönområdena är en av stadens stora attraktioner. Musiklivet i Austin är mångfacetterat och överallt hittar man små klubbar där det serveras drycker, och där man kan lyssna på blues, country/Western, reggae, jazz, swing och rock.  

Lördag-kväll på legendariska Broken Spoke, dance hall för country-entusiaster. Här har de stora artisterna trampat tiljorna: Willie Nelson, Kris Kristofferson, Kitty Wells, Dolly Parton etc. Festligt och folkligt, unga och gamla och genuin country-sättning i bandet. En trevlig danskväll som blev allt bättre, efter att vi fått ordning på stegen i ”Texas two-step”. Man roar sig. På bilden: Till vänster Broken Spoke's ägare James White och mellan Bibi och mig hans dotter Terri.

Fight Night på Crown Event Center, Austin. Från VIP -läktaren får vi följa ett antal "cage fights", en brutal form av MMA (Mixed Martial Arts) som försiggår i en nätinhägnad bur. Reglerna är mycket frikostiga och handskarna knappast mer än ett sorgfälligt skydd över knogarna. Tillåtet är slag med nävar och armbåge, strypgrepp, sparkar - och slag mot liggande motståndare! MMA är på det hela taget en oestetisk sport, ofta dramatisk och spännande, men utan skönhet och ett tilltalande rörelseschema. Detta i motsats till boxningen med sin strikta regelbok och naturliga stanser. Boxning ligger mig varmt om hjärtat, inte minst efter mina år i BK 25, Karlstad.

Under en vandring i en av Austins parker står vi oväntat framför ”The Sweden House”, en knut-timrad stuga med utanpåliggande skorstensmur. Vi kikar in och ser en öppen spis, en spinnrock, en smörkärna, en vagga – och en tramporgel. Historik: Vid mitten av 1800-talet bosatte sig smålänningen Sven Magnus Swensson i Austin. Han trivdes bra och organiserade emigrantresor för svenskar, som ville lämna sina fattiga hemman. Fram till omkring 1910 hade med Svens hjälp flera tusen svenskar fått ett nytt hem i USA. Fast man kan förstås undra hur de kände inför anblicken av de vidsträckta skogarna av ek, mesquite och ceder i motsats till hembygdens granar, tallar och björkdungar. Men man vande sig, etablerade skolor, byggde kyrkor, skapade sociala nätverk och gav t.o.m ut en tidning på svenska med titeln ”Texasposten”. Ett samhälle norr om Austin heter New Sweden, och fortfarande firar man Lucia och Midsommar på många håll i delstaten. Och... flygplatsen i Austin heter faktiskt Bergström – fast utan prickarna över o:et.

JANUARI 2013

Flera gånger genom åren har vi fått njuta av utsikten över Cheasapeake Bay i kvällsljus under inflygningen till Baltimore. En gammal schlagertext faller oss i minnet ... beneath the silvery moon sailing down the Cheasapeake Bay. Det är Nyårsafton när vi till synes långsamt sjunker ner mot den glänsande vattenspegeln, där en mäktig Brittisk flotta för 200 år sedan seglade in, anföll Washington och brände Vita Huset och Capitolium. Efter en god stund väntan på baggaget kommer vi ut på gatan och möts av Ryen, som tar oss till hemmet i Joppa, där vi återförenas med Mary och barnen. Klockan tolv faller "den stora bollen" till marken i New York. Vi önskar varandra, och vänner i när och fjärran ett GOTT NYTT ÅR !

Mary bjuder oss på en tur till en gammal fyr ute i havsbandet. Den heter Turkey Point Light House och tronar som en jättestaty mot en bakgrund av blått hav. Fyren har genom åren skötts av flera kvinnor. Mest bekant är Georgiana Brumfield som tillbringade hela sitt liv på den isolerade fyrplatsen, och som efter sin mors död på egen hand vaktade fyren i 24 år. Det var långt till närmaste samhälle och för livsuppehällets skull var naturahushållning den bästa lösningen. En lång vandring tar oss ut till fyren. Stigen vindlar genom en skog där många träd mer eller mindre kvävts av Kudzu (Puerararia Lobata) , en ovälkommen invandrare ursprungligen från från södra Japan och syd-östra Kina.

En tur i Gunpowder Falls State Park tar oss till Gunpowder Creek, en underbart vacker regnbågs-ström som ömsom i hastiga, ömsom snabba slingor drar fram genom ett landskap av kullar, täckta av högvuxen ek. En matta av torra eklöv frasar under våra fötter, när vi utan brådska vandrar utefter den vältrampade stig som följer strömmens alla böjar. Det ständiga drönandet av biltrafik på avstånd avtar ju längre in i skogen vi kommer, och efter en halvtimme hör vi bara vindens susande i trädkronorna och det melodiska porlandet av vatten. Lilla Hanna, nyfiken och entusiastisk, följer i mina fotspår som en skugga. Uppenbarligen lycklig över att få röra sig i en miljö utan hindrande trafik och ogästvänlig asfalt.
 

Vi flyger till Austin - och plötsligt är det sommar med ljumma vindar och hällande sol. Vi installerar oss i Christians kontorsvåning som ligger en smula avskilt, men på samma gång centralt. En kort promenad nedför Rio Grande Street tar oss till 6th Street, gatan där allting händer och där klubbar och restauranger står som spön i backen. Vår favorit-restaurang är Hut's Hamburgers med trevlig personal, intim miljö och den bästa hamburgare man kan få för pengar. På gång-avstånd ligger också den stora matvarubutiken Whole Foods, som i huvudsak saluför ekologiska varor med betoning på hälsa och välbefinnande.