JULI 2010

Växtkraften är häpnadsväckande i år, rallar-rosorna når oss över huvudet, och mitt i skogen där vi aldrig sett dem tidigare, skjuter brandliljor upp ur marken och exploderar i ett fyrverkeri av röda och orange toner. Ett besök i månadens början livar upp vår tillvaro. Det är ett sällskap av femton entusiastiska norrmän, de flesta från Steinkjer, som en dag dyker upp på vårt gårdstun. Alla är på olika sätt släkt med en anfader som en gång bebodde vårt hus, och nu reser de omkring och söker de sina rötter i den svenska myllan. Ett trevligt möte som avslutas genom att en av de kvinnliga deltagarna med klockren sångröst låter en norsk solbön tona ut över äng och skog.

Nästa evenemang inträffar fjorton dagar senare, då vi får besök av ett tjugotal tyskar med anknytning till gruvor, malmbrytning och järnhantering. Vi bjuds på en härlig middag på Herrgården, där varje rätt symboliserar olika ”gruvliga” verksamheter. Ett par dagar senare tar vi dem med till ”Äldsta Huset”, fortsätter till hyttan i Åg, promenerar på fäboden och kör tillbaka till Vintjärn och årets fotoutställning. Man imponeras av Maj-Britts och Margits arbete, som i bilder dokumenterar livet i och omkring Vintjärns gruva. Avslutningsvis bjuder vi alla på kaffe i gröngräset. Våra gäster tackar genom att med dånande röster sjunga en tysk gruvarbetarsång som stigen direkt ur jordens innandömen.
 

Några kyliga dagar med regn och kraftiga vindar vid månadens slut rör om i Ågsjöns vatten, och gäddorna börjar inta sina positioner över grundbottnarna och i anslutning till vass-ridåerna i vikarnas inre. Även om gäddan ställer små krav på det omgivande vattnets beskaffenhet, är den känslig för höga vattentemperaturer och trivs bäst i relativt kallt vatten. Måttligt stora streamers med mintgröna inslag i vingen ger bra resultat. Fast hur viktigt ett flugmönster är, kan förstås diskuteras. Så här skriver C.U. Ekström (1831). ”I högsta grad glupsk, angriper hon i sitt våta element icke endast allt levande som hon anser sig kunna övervinna, till och med döda och af förruttnelse angripna kroppar blifva hennes rof.” 

JUNI 2010

Vi reser till Karlstad för att fira nationaldagen och träffa vänner. Vi gör en nostalgisk vandring i vackra Mariebergsskogen, och besöker Sandgrundsudden där firandet når sin höjdpunkt. Vädret är varmt, solen skiner och himlen är vykortsblå. Sittande i gräset lyssnar vi på Sinfoniettan, som konserterar under livfull ledning av karismatiska Marie Rosenmir. När det officiella programmet är över tar vi en dans på bryggan vid Klarälven. Karlstads-bälgarna spelar, ett härligt svängande dragspelsgäng. Vi avslutar dagen hos Marianne och Per-Olov, dricker vin och lyssnar på jazz-musik. Chet Bakers återhållna trumpetspel och behagligt loja sångröst följer oss in i sömnen.

Årets midsommar-afton är inte som vanligt. Fjorton dagar före sommarsolståndet råkar Bibi ut för ett våldsamt fall, bryter högra armen på två ställen och jag skjutsar henne till akuten på Falu lasarett. Efter ytterligare ett lasarettsbesök och en handleds-operation, har ingen av oss lust att delta i det traditionella firandet i Svärdsjö. Vi får tänka oss majstångs-resningen, folkdräkterna, spelmansmusiken och dansen. Solen sjunker långsamt ner bakom skogsridån efter en vacker kväll, fågelsången tystnar och den ljusa midsommarnatten tar vid. På en äng någonstans plockar en flicka nio sorters blommor att lägga under kudden för att i drömmen få möta sin tillkommande.
 

Isala Lada besöker vi ibland när vi har ett ärende till Svärdsjö. Den lilla väderbitna byggnaden är inte mycket att se. Men en dramatisk vinterdag år 1520 tröskade Gustaf Vasa i ladan på sin flykt undan danska ockupationstrupper. Märkligt att tänka sig att landets mest eftersökte man, som 3 år senare blev Sveriges konung, var en blott 24-årig yngling. Intressanta är de noteringar i ladans inre som besökare gjort för att markera att de varit där. Inskurna initialer och dateringar ända från 1700-talet visar att graffiti inte ens då var en okänd konstform - fast utan sprayburkar. 

MAJ 2010

Från Chicago via Baltimore flyger Bibi till Boston, en trevlig stad som blir hennes sista anhalt före hemresan. Själv har jag fått hedersuppdraget att hålla årets Valborgsmässo-tal, innan brasan tänds och fyrverkeri-raketerna far till väders. Jag berättar om ursprunget till firandet och om 1600-tals poeten Lars Wivallius, som bakom fängelsegaller i Finland skrev en dikt om sina förhoppningar inför sommaren. Jag rundar av med att citera en av verserna. Den som slutar med raderna:

Giv sommar, giv blommor,
giv gott grönt hö.
Låt göken ropa och gala.

FOTO: JAN JOHNSON

Dagen efter att Bibi anlänt från Amerika reser jag till Sundsvall och Skandinaviens största Fiskemässa. Som ressällskap har jag den engelske flugbindaren Chris Carter, som binder de vackraste och nättaste nattslände-imitaioner jag sett. Tre dagar, från morgon till kväll, tillbringar vi i mässlokalen omgivna av allt som hör fiske och friluftsliv till. Tanken är att jag ska demonstrera hur jag binder mina speciella flugor i udda material som balsa och kork, men sanningen att säga blir inte många flugor bundna. Däremot träffar jag mängder av trevliga människor, får höra många fiskehistorier och kan i korta glimtar ta del av mina flugbindande kollegors tekniker. På näthinnan fäster sig bilder av Mikael Gröndahls intrikata gäddflugor och Håkan Karsnäsers utsökt fina laxflugor.
 

Maj är den efterlängtade månaden då vinterns snödrivor byts mot drivor av glänsande vitsippor. Nu börjar sommaren. Skalbaggar, humlor och fjärilar har vaknat till liv, kring husgrunden myllrar svartmyror och på väggtimret värmer sig frusna ödlor i solskenet. För första gången kan vi sätta oss utanför knuten med en kopp kaffe, utan att behöva dra på oss varma ytterkläder. Och jo, jag fångar årets första Ågsjö-gädda. Den är ingen klarvattenfisk, utan mönstrad i mörkt rostgula toner som tyder på att den tagit sig ner till sjön över vattensjuka myrmarker från någon av skogstjärnarna. Flugan är en present från vännen Peter Andersson, som har bundit en klassisk ”Blondin” men med en glittrig insats som uppenbarligen tilltalar fisken.  

APRIL 2010

Annandag Påsk drabbar oss med ett rejält snöoväder, som på bara ett par timmar förvandlar den begynnande våren till vinter igen. Lyckligtvis efterträds den av ett lika rejält blidväder, som får nysnön att smälta undan nästan lika fort som den kom. På några få dagar träder landskapets konturer fram, och vägarna befrias från is och snövallar. Dags att byta dubbdäcken mot sommardäck, ett årligt evenemang av det angenäma slaget. Tranorna har anlänt och i kvällningen hör jag dem trumpeta nere i dalgången. Småfåglar fyller dagen med drillar och passager, och den 11:e i månaden noterar jag den första riktiga vårdagen med sol, blå himmel och ljumma vindar. Från USA berättar Bibi via mail om en fantastisk flygtur från Texas över Sierra Nevada till laFayette , Kalifornien.

Jag släpar fram en stege för att fullgöra en alltid lika trevlig vårsyssla, den att hämta ner fågelholkarna och städa ut gamla bo-konstruktioner för att ge plats åt nya. Vem byggde 2009 års vackraste bo? Ja, den här gången segrar den svart-vita flugsnapparen, som trots ett vresigt och obändigt material lyckats göra en bale med både komfort och stabilitet. Sämst alla kategorier är nötväckan, som i stort sett bara dumpat en samling halvmultnade barkflagor i en hög på holkens botten. Fast i rättvisans namn är ju nötväckan ingen riktig holk-fågel, utan vill helst anlägga sitt bo i en ficka på själva trädstammen. 
 

Till vårsysslorna hör förstås att sätta ekan i Ågsjöns vatten. Den har klarat vintern bra. Fattas bara annat förresten, med ett skrov av glasfiber. Dagen är varm, och av isen finns inte ett spår kvar. Öarna ligger vackert grupperade längs sjön, på platser där en isälv för 10.000 år sedan slumpvis deponerade sitt sediment av sand och sten. Längst bort i väster kan jag ana Svältöa . Ett smalt skär vars namn härstammar från en gammal myt om ett bröllopsfölje som strandade, och fick plågas av svält innan räddningen kom. Kanada-gässen är på plats och har börjat etablera revir i myrkanterna, där deras oansenliga bon ska tillredas. Själv ser jag fram emot årets första gäddfiske i öppet vatten.  

MARCH 2010

Från sin resa till New Mexico skickar Bibi en bild av ett kargt ökenlandskap. En stark kontrast mot min miljö av snö och is. På vägen passerar hon platser som Sonora, Pecos, Cimarron och Ponderosa, alla välbekanta namn från hundra western-filmer. För några år sedan besökte vi Pecos, en liten by känd för självutnämnde domaren Roy Bean, ”the law west of the Pecos”. Han dog efter en spritfest år 1903, men hans saloon är helt intakt med skrapmärken efter sporrar och allt. På väggen en träskylt med husets regler. Ett av hans mer uppmärksammade fall var när han dömde ett lik till 40 dollars böter för vapeninnehav. Förutom pistolen, var 40 dollar den summa han fann hos den döde mannen. Böterna hamnade förstås i hans egen ficka. 

Räven, som delar bostad med grävlingen under ladan, besöker mig en dag. Lätt trippande på skaren sneddar han över ängen och kommer han upp till huset. Jag kan se att han har övervintrat väl. Pälsen är härligt tjock, och blicken pigg och alert. Det är parningstid, och mörka nätter hör jag hans kort avhuggna skall, ibland nära ibland på avstånd. I knädjup snö pulsar jag ner till ladan för att se om grävlingen har vaknat ur sin vintersömn. Från bo-hålet leder färska spår in bland träden. Rejält hungrig måste han vara, kroppsvikten kanske bara hälften av den han hade i höstas. En grävling kan lätt sätta i sig ett par hundra maskar om dagen, men i det här snölandskapet lär han inte hitta några.
 

Snart kommer fågelsång att ljuda från alla buskar och träd, men än så länge vilar en nästan kompakt tystnad över skogen och markerna. Enstaka kvällar ser jag ett flygplan dra sin linjal-räta jet-strimma över himlen. Jag föreställer mig passagerarna med drinkar i händerna bekvämt tillbakalutade i sina stolar. Varma, ombonade och trygga i sin lilla slutna miljö, 10.000 meter över jordytan på väg till Island eller USA. Motorljudet är knappt hörbart, men får tystnaden att djupna och förstärker känslan av livlös ödslighet och vildmark. 

FEBRUARY 2010

Februari blir en kall och mycket snörik månad. Hårda vindar skapar mäktiga drivor och försvårar framkomligheten på vägarna. Snöskottning blir en daglig syssla, och gårdstunet förvandlas efterhand till ett system av trånga passager med höga vallar på sidorna. När vi under långa kvällar sitter framför brasan och läser eller lyssnar på musik, hör vi stormen i häftiga ansatser kasta sig mot husets timmerväggar. Ordentligt påbyltade dristar vi oss bara ut i vintermörkret för att hämta ved och vatten.

När en blek sol enstaka dagar lyckas tränga igenom molntäcket får vi fram skidorna. Norr om byn försöker entusiastiska tävlings-skidåkare med hjälp av snö-skoter alltid hålla några träningsspår öppna. Spåren är välpreparerade, och går i harmoniska slingor genom lätt kuperad terräng. Det känns befriande att få sträcka ut efter långt och påtvingat stillasittande. På ömse sidor tysta snöklädda skogar, störda endast av ljudet från rytmiska stavtag och skidor frasande mot glatt underlag. Jag upptäcker att tävlingsinstinkten finns kvar, trots att jag numera bara tävlar med mig själv.
 

Vid mitten av månaden reser Bibi till USA, för att under ett par månader besöka barn och barnbarn. Med i bagaget en samling nystickade ”gnomes” inför St. Patricks day, som hon räknar med att tillbringa i Boston, en stad med stort irländskt inslag. Jag kör henne till järnvägsstationen i Falun, och vi dricker en kopp kaffe i väntan på tåg-avgången mot Arlanda. Det börjar skymma, när jag några timmar senare låser upp dörren till ett tomt hus. Dagen övergår i natt och någonstans i det tilltagande mörkret kallar en ensam räv på sin partner.

JANUARI 2010

Nyårsaftonen firar vi tillsammans med vännerna Monica och Åke i deras herrgårdsliknande byggnad på Dammhöjden. När midnattstimmen närmar sig står vi på yttertrappan under en sprakande stjärnhimmel, och inväntar tolvslaget och de första minuterna på det nya året. Förgäves lyssnar vi efter klockringningen från Svärdsjö kyrka en och en halv mil bort, men den spröda klangen drunknar i ett hav av snötäckta skogar, och tystnaden är total. Vi skålar i champagne och önskar varandra ett lyckosamt 2010, innan vi börjar vandring hemåt genom vinternatten. Det har blivit märkbart kallare, kylan biter i kinderna, frusen snö knarrar under skosulorna och ett nytt år har redan börjat åldras.
 

Kraftiga snöfall, tilltagande kyla och en kritiserad vargjakt inleder det nya året. Snöskottning blir en daglig syssla för att hålla gårdstunet i skick, och ideligen blir vi instängda bakom mäktiga drivor och måste ha traktorhjälp för att ta oss ut. Vi tillbringar inte mycket tid utomhus, utan ägnar oss åt andra sysslor. Mitt flugbinderi gynnas av det kärva vädret, och Bibi får gott om tid att ägna sig åt stickning och åt att sortera bilder som har samlats genom åren. Vargjakten, som enligt miljöministern syftar till att stärka stammen av vild varg, blir kortvarig. Fattas bara annat med 12.000 (!!) jägare ute i skogarna. 28 vargar dödas, varav ett antal skadeskjuts och får eftersökas. Hur man stärker en knappt livskraftig vargstam på 230 djur genom att göra den ännu mindre, är för de flesta av oss obegripligt.
 

Månaden går mot sitt slut. Snöfall avlöser snöfall, och temperaturen pendlar envetet mellan -10 och -25. Bakom oss har vi en räcka av korta och mycket tysta dagar, den ena förvillande lik den andra. Hela landskapet är insvept i ett tjockt draperi av snö. Det hänger i tjocka veck från trädens grenar, ligger i mjuka vågor över ojämnheter i terrängen och sträcker sig jämnt och obrutet över ängsmarken. Bortsett från talgoxar, nötskrikor och nötväckor som tigger mat utanför vårt köksfönster, ser vi inte mycket av djurlivet. Fyrfotadjuren är den här tiden på året huvudsakligen aktiva under dygnets mörka timmar. Tidiga morgnar läser vi tecknen i nysnön. Spår från räv, hare och rådjur är de vanligaste, men en natt har en älg mödosamt tagit sig fram genom drivorna bara ett tjugotal meter från husknuten.

DECEMBER 2009

När vi en dag inser att det redan är december och julen kommer allt närmare, infinner sig tanken på alla julkort som ska skickas. Kostnaden för mängder av glassiga julkort till kunder, vänner och bekanta inger oss en viss tvekan. Lösningen blir att rita ett eget tomtemotiv, lämna det till vår tryckare i Svärdsjö och för en billig penning få en rejäl packe identiska kort. Ett par kortvariga snöfall i månadens början påmnner skogsbolaget om att det är hög tid att forsla ut virket ur skogen, innan vägarna blir oframkomliga. Flera gånger dagligen hör vi de tungt lastade timmerbilarna passera på skogsvägen norr om vårt hus.
 

Rädslan för den mexikanska svin-influensan får en stor del av svenska befolkningen att ta den rekommenderade ”nöff-nöff” sprutan.Vaccinet dröjer, men vid mitten av månaden kommer en sändning, och vårdcentralen i Svärdsjö öppnar sina lokaler för spruttagning. Stämningen är nästan uppsluppen, som så ofta när en grupp människor står inför en gemensam prövning. Vi får ett kö-nummer, väntar ett par minuter på sticket i armen och så är det hela över. Vår charmerande sjuksyster ställer gärna upp på en bild, när vi ber att få föreviga evenemanget.
 

En morgon tornar tunga moln upp sig och mot eftermiddagen kommer snön. Först enstaka singlande flingor, men snart ett fullskaligt snöoväder. På morgonen när vi drar upp rullgardinen är landskapet förvandlat, berg och skogar inbäddade i ett tjockt snötäcke så intensivt vitt att ögonen svider. Mot månadens slut har vi redan tre gånger varit instängda bakom täta drivor, men fått hjälp av Sven-Erik och hans traktor att ta oss ut. Julaftonen tillbringar vi i all stillhet framför en flammande brasa, läser och lyssnar på musik med mörkret som en svart mur utanför frostiga rutor. Midvinter!

NOVEMBER 2009

Plötsligt är det november. Julen närmar sig och Bibi får brått att sticka vantar, tomtar och blåbärsmössor till försäljning och att ge bort till vänner och bekanta. Några dagar in i månaden gör vi en sista tur på sjön. Snål vind krusar en nästan svart vattenyta, rådimma hänger i trädtoppshöjd och strilande regn gör oss våta och olustiga. Ordentligt frusna drar vi ekan genom frasande vass till fast mark, och placerar den på stockar för vinterförvaring. Sittande på en fårfäll dricker vi skållhett kaffe från termosen och inser, inte utan sorg, att ännu en sommarsäsong är över.
 

Efter flera vintrar som vi tillbringat i Mexiko, får vår matsedel under den kalla årstiden ofta en lätt exotisk anstrykning. Här ”Tamales”, en rätt som vi brukar bjuda frusna gäster på. Receptet lyder kortfattat: Kyckling, fläsk eller chilifrukt, smaksatt med mole eller grön sås (salsa verde), innesluts i en deg bestående av majsmjöl, fett, bakpulver och buljong. Placeras på majskolvens bladhölje, som försluts med hjälp av tandpetare. Ångkokas i en timme och serveras med öl och/eller tequila.

OCTOBER 2009

På kort tid blir träden kala. När vinden tar i, och solen tillfälligtvis glimtar till genom en reva i molntäcket, faller löven som en sky av glittrande guldpaljetter till marken. Älgjakten avslutas i månadens början. De sista älgarna, två små kalvar, skjuts bara några hundra meter från vårt hus. Vi går ut i skogen och pratar med jägarna. I sluttningarna norr om skogsvägen har de stött på en björn och ett par strövande vargar, och vid nordöstra stranden av Långvintjärn mötte hundföraren en björnhona med tre ungar i släptåg. Trots att han hojtade och viftade med armarna kom björnen obehagligt nära, och han tvingades skjuta skrämskott för att freda sig.
 

Böls kyrka, i skogen mellan Vintjärn och Böle, är ett jättelikt flyttblock, placerat där av inlandsisen för omkring 10.000 år sedan. Blocket är dryga 12 meter högt och sett ur en viss vinkel lutar det som det berömda tornet i Pisa. Blocket är smalare nertill och står ”liksom på skaft” som bygdeforskaren Karl-Erik Forsslund en gång uttryckte det. Innan snön kommer kan man via en timmerväg enkelt nå fram till stenen. Jag passerar den då och då, när jag en smula andfådd tar mig upp på höjden efter en tur utefter Vinnar-ån, en liten öringström som meandrar genom omväxlande myr, skog och blockmark.
 

Det första snöfallet inträffar den 12:e i månaden och landskapet täcks av ett tunt skikt nysnö likt pudersockret på en fettisdagsbulle. Och plötsligt dämpas alla ljud och vi sveps in i en kokong av tystnad. Tidiga morgnar kan vi i snötäcket spåra såväl älg som räv och hare. Kylan blir alltmer påtaglig och vår tvätt, som vi med valna fingrar hänger upp på strecket, förvandlas på ett par minuter till ohanterligt hårdfrusna tygstycken. Dags att förbereda sig för vinterträdan. Se till att skorstenen är sotad, bära in ved, stoppa slitna yllesockor, sätta dubbdäck på bilen och fylla upp bokhyllan inför långa vinterkvällar framför brasan.

SEPTEMBER 2009

Ny månad och björnen har börjat förbereda sig för sin vintersömn. Jag reser till vännen Ola i Norge för en veckas fiske, bara för att finna min lilla älv ofiskbar. Vattnet alltför högt, grått och fyllt av millioner höstlöv som stormen blåst ner. Vi gör annat, tillbringar bl.a en heldag uppe på den höstligt vackra fjällheden. I en skyddad sänka dricker vi en kopp kaffe och påminner oss sommaren 1983, då vi tillsammans besteg högsta toppen i Sölenmassivet. Jag i dåligt skick efter en besvärlig operation, och Ola med ryggbesvär. Det tog oss en dag – men upp kom vi!!   
 

Bibi tillbringar hela september i USA huvudsakligen för att representera oss båda vid Rolands och Karis bröllop i Emanuel Swedenborgs-kyrkan i San Francisco. Hon får dessutom tid över för fiske tillsammans med vänner. Utanför Rappahannock-flodens utlopp i Atlanten fångar sällskapet ett antal fiskarter bl.a en Blowfish. En märklig fisk som sekundsnabbt förvandlar sig till en stjärtprydd baseboll, när den blir skrämd eller hotad. Den sista dagen i månaden lyfter Bibi från Philadelfia med US Airways, och dagen efter kan jag hämta henne i Falun dit hon anländer med direkttåget från Arlanda.
 

September brukar vara min bästa gäddfiske-månad. I år är det annorlunda. Efter allt regnande är sjöar och tjärnar överfyllda med vatten och mycket svårfiskade. Kraftiga vindar gör inte fisket lättare. Jag fiskar Brook’s Blondes i olika storlekar och i olika färgkonstellationer, men med klent resultat. De gäddor som hugger är genomgående små. Det drar ihop sig till älgjakt, och jag får snart börja planera mitt fiske utifrån var jakten drar fram. Många jägare bekymrar sig över ett vikande älgbestånd, vilket gärna skylls på motsvarande ökning av björn och varg i markerna.

AUGUSTI 2009

Ormslån ligger som en dekorativ slinga mitt på stigen. Efter en kall natt är den styv som en pinne, och gör inget motstånd när jag försiktigt lyfter upp den. Sensommaren har på bara ett par veckor övergått i höst. Vi kan läsa tecknen. Tystnaden, dimslöjorna i dalgången tidiga morgnar och lövskogens skiftning mot gult. Och emellanåt dagar då himlen är hög och klar, sikten milsvid och skogsåsarna, i olika toner av blått, som kulisser bortom varandra. Ideliga regn har dränkt markerna i väta, och mellan stammarna kan man här och var se kolonier av fuktälskande kantareller lysa som små solar i mossan.   

Jag har alltid känt en viss misstänksamhet mot svamp av olika sorter. Men med kantarellen har jag inga problem, eftersom den svårligen går att förväxla med andra, och giftiga arter. I år har vi funnit fler kantareller än vi brukar och på nya och oväntade platser. Svampar tycks inte följa några regler, och däri ligger en mild form av dramatik. Att finna ett hittills okänt bestånd av kantareller kan närmast jämföras med att plötsligt upptäcka ett vackert öringvak inom bekvämt kasthåll. Bäst smakar kantarellen färsk och stekt i smör. Näringsvärdet är måttligt, men god är den.

Några dagar före månadsskiftet gör jag en sista tur till en av mina öringbäckar. I bröstfickan en plåtask med ett tiotal flugor, bl.a. favoriten Wolly Worm. Terrängen är besvärlig och grenar och tuvor griper efter alla slarviga bakkast. Det blir en bra fiskedag. Öringarna är inte stora, men attackerar pilsnabbt från sina gömslen under överhäng och bakom stenar. Mot kvällen mörknar bäcken alltmer under tunga skyar, och när dagens sista fisk sprattlar i strandgräset strilar regnet ner. Våt, och en smula ledbruten tar jag mig upp till skogsvägen. Av mina tio flugor är knappt hälften kvar, övriga dekorerar träd och buskar i strömkanten. 

JULI 2009

Den här månaden går till historien som en av de regnigaste på många, många år. Formliga syndafloder har strömmat ner över oss och sjöar, tjärnar och bäckar svallar över alla bräddar. Månadens stora evenemang är Bibi’s födelsedag, som vi firar under det gamla pärt-taket på vårt loft tillsammans med släkt och vänner. Virginia och Tim, på besök från USA, står för matlagning, tårtbak, dukning och servering. Min blygsamma uppgift är att hålla fyr i spisen, värma vatten och diska fat, koppar och glas. En trevlig kväll, då Bibi en smula motvilligt får erkänna att hon blivit ett år äldre.

På Midsommardagen 1687 skedde ett våldsamt ras i Falu koppargruva. Ett komplicerat system av stödjande pelare och stora bergrum störtade plötsligt samman och bildade en 95 m djup krater med en omkrets av 1,5 km, gemenligen kallad Stora Stöten. Mirakulöst nog skedde inga dödsoffer, eftersom Midsommardagen var en av de endast fyra dagar per år då arbetarna var lediga. Vår dotter Virginia och hennes man Tim får en guidad tur ner i den oskadade delen av gruvan, och kommer upp ur mörkret en dryg timme senare med kunskaper om ett ofattbart primitivt bergsbruk för mer än femhundra år sedan.

Den sista torsdagen i månaden skjutsar vi våra amerikabesökare till Arlanda och flyget. Vi gör en liten kulturell omväg innan vi åker hem. Först till Wrangels Skokloster, ett ståtligt minne från stormaktstiden. Vidare norrut till nedre Dalälven och Gysinge bruk med anor från 1600-talet. Till övriga attraktioner i trakten hör ett bra harrfiske - och Sveriges tätaste myggsvärmar. Dagen efter resan vandrar vi med bärkorg bland björnrivna stubbar och hallonsnår på hygget ovanför vårt hus. Hallonen sitter i täta klasar, mogna och söta. Slåttertiden är över, göken ropar inte längre, och i vinden en första aning av höst.

JUNI 2009

En flera dagar lång värmeperiod i månadsskiftet maj-juni får naturen att vakna till liv. På bara en vecka bäddas vårt hus in i en frodig grönska, ljumma vindar rasslar i björkarnas tätnande lövmassor och harar och rådjur dyker upp från ingenstans. En kväll vågar sig en älg fram ur skogen i skydd av mörkret.Våra holkar är alla bebodda. En agressiv flugsnappare får ideligen rycka ut och försvara sitt revir mot nötväckan i trädet intill. En björnhona med tre ungar driver omkring i närheten. I skymningen har jag hört henne förmana sin telningar. En av ungarna visar sig en eftermiddag på gårdstunet, korpsvart, ullig och mycket söt. Mot en fond av mörk barrskog, vårt hus knappt synligt i bildens mitt. 

Midsommarhelgen tillbringar vi för ovanlighetens skull på Väddö hos Bibis syster och vänner. Väldigt trevligt, men jag saknar förstås Dala-midsommaren med spelmän och folkdräkter. Direkt efter helgen flyger Bibi till Frankrike för ett släktmöte. Med posten kommer en bild, som visar hur hon utvadad i vågsvallet fiskar räkor på en solig strand i Villers-sur-mer. Själv tillbringar jag tre magiska sommarnätter i min flytring på Nysjön och Ågsjön. Sjösandsländan kläcker, och jag tappar den största öring jag har krokat på många år. Efter ett par tunga turer lossnar plötsligt kroken, och en mäktig stjärtfena vinkar farväl. 

Förlusten av den stora öringen, som förresten högg på en Tjernobyl Ant, grämer mig fortfarande en smula. Men jag tröstar mig med att man naturligtvis inte kan förlora det man aldrig har ägt. I övrigt har hela månaden i stort handlat om flugbindning, och jag har fått disciplinera mig ordentligt för att hålla mig inomhus. Regniga dagar har varit mycket välkomna. Poppern är uppskattad, trevlig att fiska med och trevlig att tillverka. För många år sedan fick jag ibland kritiska kommentarer om det oetiska i att fiska poppers. En fluga skulle innehålla traditionella material, hävdade mina kritiker, inte balsaträ, kork eller syntet.  

MAJ 2009

Lagom till Valborgsmässo-aftonen smälte den sista snödrivan bort, och de första blåsipporna började tränga sig upp genom multnande fjolårslöv. Dagen innan flyttade pärlugglan in i sin nya bostad i den stora tallen, ett evenemang som gladde oss mycket. Vi hoppas den ska trivas, men det är ont om sork i år och för en förhoppningsvis växande uggle-familj kan det bli svårt att få maten att räcka till. Vårens ankomst firade vi genom att tillsammans med övriga bybor tända den obligtoriska majbrasan, och medan mäktiga eldslågor flammade mot kvällshimlen stämde vi unisont upp ”Vintern rasat ut...” . Monica, rejält påbyltad i det kyliga vädret, höll det traditionella talet till våren.

Så snart snön är borta kommer den bästa tiden om man vill säkra förrådet av ved inför vintern. Med andra ord, dags att börja fälla lämpliga träd, såga i längder, hugga upp och trava. Trä torkar långsamt och behöver en sommar med mycket sol och värme för att vara i brännbart skick när vintern sätter in. Efter en sejour vid hugg-stabben är det ibland svårt att sätta sig vid arbetsbordet och ta itu med myggpuppor och E 12:or. Händerna blir en smula darriga av det hårda greppet om yx-skaftet, och bindtråden hakar gärna upp sig på nariga fingertoppar. Bättre är att börja dagen med flugbindning och avsluta den med en dos vedklyvning.

Joe Brooks, amerikansk flugfiskare och skribent, var äventyraren som inte lät sig nöja med de vanliga resmålen. Under en tid när vi fortfarande tyckte att en fisketur till Norge var en smula exklusiv, besökte Joe exotiska platser och fångade exotiska fiskar som vi inte ens hade hört talas om. När han dog 1970 lämnade han åt eftervärlden en flugserie, gemenligen kallad Brooks Blondiner. En fluga i serien , ”Argentine Blonde” bunden på krok 2/0, gav mig flera gäddor förra hösten och samma mönster fick inleda den här säsongen. Premiär-gäddan satte utan att tveka tänderna i den slanka blå-vita streamern. Bibi hanterade årorna och hann dessutom ta en bild.

APRIL 2009

En dimmig morgon landar vi på Arlanda efter en nattlig flygtur från Chicago. I sista minuten bordar vi morgontåget till Falun för vidare resa till Vintjärn. Sven-Erik min gamla skolkamrat har plogat väg till vårt hus som stått övergivet i månader. Det är mera snö än på många år, plogkanterna är nästan manshöga. Vi vadar till midjan när vi ska ta oss fram till uthus och vedbod. Temperaturen är bara någon grad under noll, och så snart vi fått fyr i spis och kamin känns huset varmt och ombonat. Vi kan koppla av med en kopp kaffe framför en sprakande brasa efter en ”dag” som har varat i mer än två dygn.  

Vintern är snart över. Men innan ljuset börjar återvända får vi uppleva några rejält kalla nätter, då himlen gnistrar av millioner stjärnor och galaxer. Vi känner oss små i ett oändligt universum. Det enda ljud som stör tystnaden är pärlugglans sång nätterna igenom. Mot slutet av månaden blir vädret varmare. Snön sjunker snabbt ihop och bildar rännilar i sluttningarna. Vårt brunnsvatten får en färg som ljust öl. Räven och grävlingen, med gemensamt boende under ladan, gör allt vidlyftigare turer i omgivningen. Grävlingen, nyvaknad efter vintersömnen pulsar på korta ben genom snön på jakt efter någonting att fylla sin tomma mage med. 

MARS 2009

Vi lämnar Stilla Havskusten och åker på hala vintervägar till Yosemite i Sierra Nevada-bergen, ett överväldigande mäktigt vildmarksområde. Natten tillbringar vi i tält med maten inlåst i en plåtlåda för svartbjörnarnas skull. Då och då störtar väldiga laviner utför de nästan vertikala bergssidorna. Efter Kaliforniens gröna kullar, ett landskap av snö och is. År 1864 blev området för all framtid skyddat mot exploatering, när Abraham Lincoln satte sin signatur under Yosemite Grant. Ursprungsbefolkningen Ahwahneechee försvann efterhand och gav plats åt naturälskare, konstnärer och så småningom turister. Vi imponeras av de högvuxna Sequoia-träden. Seglivade jätteträd som redan var små gröna skott under Kleopatras regeringstid i Egypten, d.v.s århundradet f.Kr.  

Den här vyn, fast i sommarskrud, är ofta fotograferad. Merced River med Half Dome i bakgrunden brukar av och till dyka upp som illustration i fiskeartiklar och böcker. För den som vill fiska här, är hullinglös krok påbjuden. Regnbågen, naturlig för Yosemite Valley, får inte dödas. Brunöringen däremot är en invandrare och får fångas och ätas, förutsatt att man nöjer sig med fem per dag. I övrigt? Ja, på söndagsmorgonen gick vi till bykyrkan och fick, som långväga gäster, applåder av den lilla församlingen.

Av djurlivet ser vi inte mycket så här mitt i vintern, men vi lyckas få en bild av en grupp orädda mule-deer som hade samlats på ett stycke barmark. Annars finns här, förutom många fågelarter, räv, jord-ekorre, tvättbjörn, coyote, skallerorm och svartbjörn. På bergssidorna lever också puman (mountain-lion), ett kattdjur på omkring 70 kilo smidiga muskler. En broschyr talar om hur man ska uppträda om man möter en aggressiv puma. Stå stilla – titta puman i ögonen – vifta med armarna och skrik – kasta föremål mot djuret. Om puman trots detta anfaller dig, SLÅ TILLBAKA!!!

FEBRUARY 2009

Många, både unga och gamla, klär sig under katolska helgdagar gärna i sina vackra folkdräkter och dansar med passion och mycken glädje, virvlande mexikanska danser till livfull mariachi-musik. Firandet av olika helgon blir till en märklig blandning av religiöst och sekulärt. Vi går gärna i mässan och har vant oss vid de många korstecknen och knäfallen trots vår protestantiska bakgrund. En dag när vi passerar torget står prästen framför kyrkans sidodörr och välsignar de symboliska gåvor ett antal kvinnor bär fram till jungfruns av El Pueblíto ära. Rökelse stiger som ett lätt sommarmoln mot den blå himlen. Med en kort stav stänker prästen vigvatten över de församlade, men finner snart att  räckvidden är något begränsad. Han löser problemet genom att fylla en sprayflaska med det välsignade vattnet. Också Bibi och jag får en dusch. Pssst ! Pssst !

Vägen till Concá som går genom bergsindianernas land, och är ingenting för den har anlag för svindel.Vi ser hus som tycks hänga som svalbon på nästan lodräta bergssidor. Luften är tunn, och kylan påtaglig. Så stupar vägen neråt och efter att ha passerat Jálpan når vi fram till byn. Den är liten och obetydlig, men omgivningarna är fascinerande. Varma källor springer fram ur marken, bergssluttningarna är klädda med nästan ogenomtränglig djungel och på dalgångens botten rinner en vacker ström över rundslipade stenar. Vi trasslar oss fram i en terräng där grenar, lianer och trädrötter griper efter oss som giriga händer. På stranden träffar vi en fiskare bekvämt tillbakalutad mot en mäktig trädstam. På vår fråga vad han hoppas fånga, svarar han ”trucha” (öring). Vi har bott i Concá ett par dagar och reser tillbaka till El Pueblíto i morgon. Vi är överens om, att det efter snart fem månader börjar bli dags att åtminstone påbörja den långa resan hem.

En torsdagskväll flyger vi från jättestaden Mexico City och landar någon gång på natten i San Francisco, Kalifornien. Inte den genaste vägen till Sverige, men vi har ingen brådska. Under ett par hektiska dagar hinner vi göra det mesta som förväntas av en turist i San Francisco. Vi poserar framför Golden Gate, spanar in San Quentin och fängelseön Alcatraz, åker cable-car på branta gator till Chinatown, äter clam chowder på Fisherman’s Wharf, tittar på sjölejonen som söker nattkvarter på Pir 39, gör en tur utefter kusten till fyren vid point Reyes och vandrar några timmar i  berömda Redwood Forest.

JANUARI 2009

Vårt nya år börjar med Nyårsdagens traditionella ”corrida de toros” på Queretaros stilrena tjurfäktningsarena Santa Maria, Mexiko. Tjuruppfödare från distriktet, som de senaste dagarna fört sina genetiskt selekterade stridstjurar från gröna betesängar till en muromgärdad ”toril” under arenans läktare, väntar oroligt på hur deras tjurar ska prestera. Från barrera-plats, som vid fyra-tiden på eftermiddagen vilar i behaglig skugga, ser vi matadoren i en glittrande ”traje de luces” (ljusdräkt) slänga sin ”montera” över axeln i en gest som, beroende på hur huvudbonaden faller, betyder tur eller otur. Med ens är arenan tom, och när en trumpetsignal ljuder slås porten till torilen upp och allas blickar följer en mäktig blanksvart tjur som störtar ut på cirkeln av välkrattad sand. En av matadorens cuadrilleros fångar tjurens uppmärksamhet, och hanterar sin röd-oranga capote i en följsam svepande rörelse, när tjuren frustande av vildsint energi går till anfall. Jag har alltid haft ett intresse för corridan sedan mina somrar i San Sebastian och Pamplona, då jag för en billig penning kunde se storheter som Antonio Ordoñez, Paco Camino och El Viti uppträda på arenan. Jag tilltalas av musiken och färgerna, ritualen och traditionen, allvaret och stoltheten och det nästan ofattbara modet. Många anser att tjurfäktningen är moraliskt oacceptabel, och organisationer som Antitaurina arbetar envetet för ett förbud. Min hållning är huvudsakligen känslomässig. Jag kan erfara olust efter en dåligt genomförd corrida, men känner bara spänning och upprymdhet när orkestern intonerar ”el Gato Montes”, en paso doble som ofta spelas när matadoren inför det slutliga dödandet utför en lysande ”faena” gränsande till magi.

Vid början av den här vindlande gatan i byn El Pueblito bor vi för tredje vintern. Varje dag vandrar vi den korta vägen till plazan, nickar ”buenos dias” till människor vi känner och köper kanske ett par tamales, som vi äter i skuggan under det yviga trädet på torget. I en portgång sitter en kvinna och rostar majskolvar, i en annan bakas tortillas på gammaldags sätt och i en tredje säljs mole tillagad med himmelska kryddor. På var tionde meter finns små butiker med det som hör till livets nödtorft. På marknaden kan man kan köpa allt från vackra lerkärl och kläder till färska grönsaker och fisk. Vi tycker oss ibland förflyttade till ett medeltida samhälle. Men en modernare tid har naturligtvis gjort sitt intåg. Bilar trängs utefter smala trottoarer, och under vår promenad kan vi räkna in tre internet-caféer, fyra frisérsalonger och ett gym. Fjärran från det skoningslösa drog-kriget längre norrut är byn fortfarande en idyll. Om Sverige vet man inte mycket, trots att mexikanska fotbollslandslaget förra året fick en ny tränare i Sven-Göran Ericsson. Hans rad av förluster med laget har knappast ökat vetgirigheten.

Årets stora evenemang  är det veckolånga firandet av byns skyddshelgon ”La Vírgen del Pueblíto”. Nästan varje dag drar processioner genom samhället, oftast med larmande musik och exploderande raketer längs färdvägen. Nattetid hålls privata fester, då man äter och dricker och spelar dånande ranchero-musik långt in på småtimmarna. Under fiestan är varje enskild dag ett äventyr. En morgon leds under rop och skrik två jättelika oxar, behängda med allehanda grönsaker, genom byn. På eftermiddagen slaktas oxarna och förvandlas till närande buljong, som alla inbjuds att smaka.Våra grannar, familjen Ramirez, inviterar oss en kväll att tillsammans med deras många vänner, delta i en måltid bestående av mole med fläsk. Till maten serveras pulque, en mjölkliknande dryck på jästa agave-blad med lätt berusande effekt och månghundraårig historia. Under en blå presenning uppspänd mellan träden sitter en 8-10 man stark blåsorkester och bidrar till feststämningen. Kvällen är behagligt ljum, och när musiken tillfälligtvis tystnar fylls skymningen av bruset från tusen cikador.