DECEMBER 2016

Våra julförberedelser är måttligt intensiva i år. Fast några paket blir det förstås. Ett av dessa tillägnat Charlotte med rimmet ”ett långt paket sågs mamma lacka, vi tror det är en ......?” En liten julgran skaffar vi också, bekvämt hämtad några meter från husknuten. Men.... några julkort kommer inte iväg! Däremot, som brukligt i juletid, ett och annat telefonsamtal till vänner och bekanta i när och fjärran. Nej, numera har julen alltmer blivit en tid för lugn och kontemplation. En stillsam promenad i frostigt landskap, en värmande brasa på härden, böcker att läsa och enstaka TV-program att följa. Vi gläder oss åt att Charlotte kan tillbringa julen hos oss.
 

På juldagen en tur till Svärdsjö kyrka och högmässan ledd av kyrkoherden Gerard Paping, som snart ska lämna oss för en ny arbetsplats i Ödeshög. Som ofta på juldagen är det en mindre grupp människor som samlats, men vi träffar ett par bekanta, växlar några ord med kyrkoherden och får som avslutning en kopp kaffe i vapenhuset.
Den vackert dekorerade julkrubban framme i koret fångar blicken. Bland änglar, herdar och får även ett par Svärdsjö-hästar. Jesusbarnet flankeras av Maria och Josef, båda iklädda sockendräkter.
 

Efter ett rejält snöfall strax före julhelgen kommer ett plötsligt töväder, med nästan ljumma vindar och plusgrader. Det vackra snötäcket sjunker efterhand undan, och stubbar och markvegetation börjar titta upp här och var. Enstaka dagar råder närmast vårkänsla, särskilt som himlen är blå, solen förgyller landskapet och träden skakar av sig snön. Våra rådjur drar nytta av det förändrade landskapet, och kan med lätthet sparka fram matnyttigheter gömda under snön. Men kylan återvänder förstås, och när det nya året närmar sig sjunker temperaturen till -20 och återigen börjar snön knarra under skosulorna.

NOVEMBER 2016

Ja, så är vi hemma igen efter en lång resa, där vi besökt fem delstater och fått byta flyg 8 – 10 gånger. När vi slutligen kliver av på Arlanda, har vi dessutom passerat från högsommar i Texas, över höst i New Hampshire till vinter i Sverige. Vårt hus ser dekorativt ut, draperat i snö och med frostiga rutor. Inte helt oväntat får jag greppa snöskyffeln för att röja väg till brunn och vedbod, trots allt ett tillfredsställande jobb. Vi gläder oss åt att huset står kvar, orört och intakt, precis som när vi lämnade det. Återstår att kurera våra respektive förkylningar, som har följt oss i en månad i sträck.
 

Under vår bortovaro har rådjuren funnit en fristad på vår tomt. Från att tidigare ha kommit som enstaka eller i par, ökar gruppen dag för dag. Pulsande i den djupa snön krafsar de med klövarna fram ris, tuvor, bark och diverse matnyttigheter, allt under överinseende av en hornprydd bock. De är mycket skygga, och sätter av så snart jag öppnar fönstret för att ta en bild. Men en trevlig syn utgör de, när vi sitter vid morgonkaffet. Lodjuret som för 3-4 år sedan huserade på tomten har strövat vidare, och utgör inte längre något fara för rådjursbeståndet. Ett större hot är förmodligen vargflocken, som av och till rör sig i byns närhet.

Den här månaden har solnedgångarna varit någonting utöver det vanliga. Sällan har vi sett så färgsprakande himlar, ständigt föränderliga minut för minut, som när återskenet från den sjunkande solen flammat i molnbankar och kvällsdimmor. Tack till Weda-Skog, som genom sin avverkning gett oss en obruten horisontlinje från väster till öster.

OKTOBER 2016

Ett par frostnätter i månadens början berättar att vintern närmar sig. Höstlöv virvlar i vindstötarna, träden blir allt kalare - och mina ekor är uppdragna och vända inför vintern. Vi stänger till huset, och tillsammans med Charlotte bordar vi flyget på Arlanda.
Första anhalt Austin, Texas för några dagars besök hos Kristyn och Christians familj, och för att träffa Karis, Roland och barnen - samt Bella och Patrick med nyfödde sonen Phoenix. Vädret är varmt och soligt, Bibi badar i poolen, vi seglar tillsammans med Christian och sonen William på Lake Austin, och i sällskap med unge flugbindaren Eric, gör jag en tur till Lost Creek i förhoppningen om att fånga en bass eller två. En speciell attraktion i Austin är ”The Board Walk”, en vandring utefter Colorado-floden, där man ser stadens höga hus och silhuetter på andra sidan vattnet. Särskilt uppskattar vi de ljumma kvällarna när vi, sittande på terassen i trevligt sällskap, kan njuta av de vackra solnedgångarna över vidsträckta cederskogar.

Efter några dagar i värmen tar vi flyget till Baltimore, Maryland för att hälsa på Mary, Ryen och barnen. I Fort Lauderdale, Florida byte av flyg, och några timmars väntan på nästa luftfärd, vilket ger oss tillfälle att ta oss till den berömda beachen med sin guldgula sand och sina susande palmer. Mary möter oss vid flyget på BWInternational och tar oss med till hemmet i Joppa, där vi får träffa hela familjen Erikson igen efter lång tid. En dag en tur till Baltimore där Ryen har sitt arbete, och på en gräsmatta nära hamnen äter vi mexikansk mat, och njuter i det varma solskenet. I övrigt? Ja, några härliga dagar och promenader med barnen i det vackra, höstligt färgade landskapet. Mary har, som många andra, inspirerats till att i hemmet undervisa sina tre barn s.k. ”Home Schooling.” Kvällarna tillbringar vi med ett glas vin och en brasa i öppen härd på familjens inglasade veranda. När mörkret tätnar, bidrar en ensam coyote till nattens mystik, när den ger skall i den omgivande skogen. Ryen, som förresten gör den här hemsidan, hjälper mig att få ordning på min dator.
 

Upp i luften igen för nästa besök. Vi landar på Boston Logan, och Virginia och barnen möter oss med bil för vidare befordran till Hudson, West Hampshire. Vi inkvarterar oss i deras bekväma hem, omgivet av högvuxna träd, välskötta småhus och en nästan lantlig miljö. Tim,som varit på sitt arbete, ansluter senare. Väldigt trevligt att träffa dem alla igen. Senast vi sågs var på svensk botten i samband med midsommarfirandet i Vintjärn. Det drar ihop sig till presidentval, och när vi får veta att presidentkandidaten Donald Trump ska hålla ett tal i Manchester, reser vi dit. Staden vimlar av säkerhetsfolk, poliser och mer eller mindre högljudda demonstranter. Talet hålls på ett hotell, och vi väntar sist i en lång kö. När det bara är ett trettiotal personer före oss, är lokalen är fylld, och vi blir vänligt men bestämt utfösta ur foajén. Nej, Trump får vi inte träffa, men Bibi får en kram av en välliknande kopia. Dags att påbörja den långa resan hem.

Vi får en extra dag efter mellanlandningen i Chicago, och med Charlotte som guide gör vi det bästa av den. Chicago är en mäktig stad, med svindlande höga byggnader och ett myller av människor med varierande ursprung. Trots sin storlek en stad att vandra i, vänlig, öppen och tillmötesgående. Platsen där staden nu ligger fick sitt namn av indianstammen Potawatomis, som kallade området Chi-Ca-Go (vild lök el. vitlök). Numera tredje största staden i USA – och en gång näst Stockholm (!!) Sveriges största stad p.g.a. mängden svenskar som bosatte sig där. Ofta kallas staden ”The Windy City” beroende på blåsten som sveper in från Lake Michigan. Bland berömdheter som bott i Chicago kan nämnas poeten Carl Sandburg, författaren Ernest Hemingway och den ökände gangsterbossen Al Capone.

SEPTEMBER 2016

Motvilligt, trots enstaka soliga dagar, tvingas vi inse att vintern närmar sig. Jag passar på att få en bild på Bibis vallmo, som fortfarande står i blom. Bara några dagar senare är fägringen över. En av de sista riktigt varma dagarna tar vi oss till Tjärn nere i dalgången, rundar tjärnens östspets och klättrar upp på hygget på bortre sidan. Från höjden kan vi blicka ut över ett vidsträckt panorama – och i sluttningen vårt hus omgivet av mörk barrskog. Vi fortsätter ner till den vackert glittrande Alderis-tjärnen, och därifrån på mer eller mindre framkomliga vägar tillbaka till utgångspunkten. Någonstans i moraset har både sula och klack på min ena känga blivit kvar, och svårt låghalt får jag linka den sista biten i strumplästen.

En sista tur upp på Lenås-berget ett par veckor innan träden hunnit skifta färg. När nyheterna berättar om trakasserier mot unga kvinnor, bilbränder, granat-attacker, oprovocerat våld, bestialiska mord och stenkastning mot polis och abulans, är det en lisa för själen att oantastad få vandra i vacker skog, och åtminstone för en stund kunna mota bort nutidens realiteter. 

Nätterna kommer allt tidigare och blir allt mörkare. En natt vaknar jag till ljudet av varg-flockens kör någonstans uppe på höjden. Jag kan fortfarande höra enstaka ylanden efter att dagsljuset har återvänt, och vid middagstid kommer en ensam varg gående över ängen. Vi har ett par besökare vid tillfället, och eftersom ingen av dem tidigare sett en varg i levande livet, finner de synen extra intressant. Snart stundar älgjakten, och konflikten mellan jägare och varg ställs på sin spets. Vargen är ett rovdjur och betraktar av naturliga skäl en okopplad hund som en konkurrent, alternativt som ett byte. Debatten går vidare. 

AUGUST 2016

Sommaren står i sin fullaste fägring, och ännu prunkar många blommor. Men tiden är knapp, och humlor, fjärilar och andra insekter trängs på blommorna för att ta för sig av den nektar och det pollen som finns kvar. Fäbod-Gudstjänster är en gammal tradition med djupa rötter. Särskilt trevligt är det förstås att få mötas i Guds vackra natur, när vädret är soligt och varmt. En söndag besöker vi Ågs gamla fäbod, där den ekumeniska Guds-tjänsten leds av pastor Jan-Olof Råsmark och kyrkoherde Gerhard Paping. För fint violin-ackompanjemang svarar kyrkoherdens fru, Beatrice. Himlen är blå och vinden behagligt ljum. Ryggsäckar snörs upp, och snart sprider sig doften av kaffe över tunet. Trevligt, trevligt. 

I likhet med insekterna, ser även vi till att ta vara på det naturen ger, innan nattkyla och frost skördar det vi inte hunnit. Tillfälligtvis finner vi gott om kantareller på mycket nära håll - och utan alltför mycket sökande även ett rikt lingon- och blåbärs-ställe. Jag älskar att röra mig i skog och mark, men någon bärplocknings-entusiast har jag aldrig varit. Bibi däremot gläder sig åt att se korgarna fyllas, och eftersom det senare resulterar i många läckra bär-kakor har jag ingenting att invända.

Under en provianteringstur till Falun, ser jag för första gången den dekorativa trappan mellan Åsgatan och Holmgatan. Jag kommer på mig med att helst vilja stanna till och torka av skorna, innan jag beträder detta färg-glada monument. På Åhlén-husets vägg upptäcker jag dessutom en märklig fågel-bild, utsökt formgiven och kolorerad. Upphovsmannen är Falubon Magnus Kalitzi, vars konstnärliga nisch rent allmänt kan beskrivas som ett möte mellan gatukonst och natur. Jag ringer Magnus och ber honom förklara bilden för mig. Fågeln är en Papperuts, berättar han, d.v.s en korsning mellan papegoja och struts. En fågel vars naturliga hemvist är trista, förbisedda stadsmiljöer, där dess färgprakt på ett effektfullt sätt kontrasterar mot och lyser upp den grå betongen.

JULI 2016

Vår koltrast, som i stilla aftonstunder underhållit oss med ljuvliga melodier, bygger ett konstfärdigt bo överst på vedtraven och lägger tre ägg, som alla kläcks. På förbluffande kort tid är ungarna flygfärdiga, och inom bara några dagar är boet tomt. Min kära hustru fyller år och jag gläder mig åt att hon, trots sina många år i Mexiko och USA, fortfarande trivs i Dala-skogen. I samband med hennes födelsedag får vi besök av Robert och barnen samt Charlotte och Anders. Från USA via Cambodja (!!) kommer Charlie med dottern Rachel. Vädret är varmt och soligt, barnen bygger på barns vis en koja under en yvig gran, och plockar fullmogna smultron som de trär på strån.

Efter några dagars hällande solsken stiger regntunga moln upp över Janis-gården, väldiga åsk-knallar får marken att skälva och regnet vräker ner. Gräset har den här sommaren växt som aldrig förr, och insektslivet bland tuvor och strån är intensivt. Ladusvalor kretsar dagligen tätt, tätt över ängen under sin jakt på de insekter vindstötarna driver upp ur växtligheten. Ladusvalorna bygger gärna sina bon ”inomhus”, något vi upptäcker när vi ett par dagar glömmer stänga till fönstret och dörren till snickarboden. Märkligt att tänka sig att dessa till synes späda varelser, när hösten kommer, samlas i grupper och inleder den långa flykten till Syd-afrika.

Vårt röjningsarbete efter avverkningen fortsätter. Vedboden är nu så full att knappt ett enda ytterligare vedträ får plats. När nu den mest högvuxna vegetationen är borta, kan vi tydligt se spåren av tidigare generationers odlingsmöda. Väldiga stenkummel, och mer eller mindre intakta stenmurar omsluter cirka två tredjedelar av vår egendom. Den största är omkring tre meter som högst, och får oss att stanna till och reflektera över det enorma arbete, som det måste ha inneburit att få den steniga marken odlingsbar. Och …. hur gick man tillväga för att få upp de riktigt stora, kanske 200 kg tunga blocken, på muren?

JUNI 2016

Solen hinner knappt sjunka under horisonten, innan den åter stiger upp över skogskanten. Midsommar. Nätterna är ljusa och dagarna allt varmare. Min styvdotter Charlotte firar sommarsolståndet genom att fästa en krans av björklöv runt pannan - och Svärdsjö-bygden, i vacker grönska, öppnar famnen för besökare från när och fjärran.

Från Karlstad kommer Anna och Robert med barn, från Falun Charlotte och Anders och från USA Virginia med Tim och barnen. Under ett skuggande körsbärsträd avnjuter vi en traditionell midsommarmiddag med sill och nykokt förskpotatis och dricker därtill väl avkyld Skåne och skummande tyskt öl.

Vi gör förstås en sedvanlig tur ner till Gammelgården i Svärdsjö för att bevittna den till synes smått äventyrliga majstångsresningen. Men med Svärdsjös starka karlar vid klykorna uppstår det inga problem, och snart reser sig stången, kransprydd och grann, högt över den myllrande folkmassan. Vid majstångens fäste samlas spelmännen, och inom kort dansar både barn och gamla ringdans, med skratt och mycken glädje. Folkdräkterna är många och ger färg åt evenemanget.

MAJ 2016

Under avverkningen på vår egendom berövades koltrasten sin favorit-gran, i vars topp den suttit kväll efter kväll och sjungit sina melodiska slingor. Men … mycket snart fann den en ny favorit, och balanserande på den allra högsta tinnen sjunger den långa sekvenser varje eftermiddag och ända in i skymningen. Utsedd är den till Sveriges nationalfågel, och vem kan väl ha något att invända mot det?
Valborg firar vi på sedvanligt sätt här i byn med kaffe, grillning, fyrverkeri, vårtal – och en dånande brasa för att driva onda andar på flykten. Nu kommer ljusare tider.

Solen gassar, och efter en vinter i mörka gångar djupt under marken stiger myror i tusental upp till stackens yta för att dra nytta av värmen. Vår stackmyra (Formica rufa) är inte stor, ett dussin myror får ledigt plats i en tändsticks-ask utan att trängas. Men trots skillnaden i storlek, finns det förvånansvärt många likheter mellan myrors sätt att ordna sina liv och vårt. Myrorna lever liksom vi i samhällen. Vi bygger hus för medborgarna , det gör myrorna också. I stacken finns förrådsutrymmen, barnkamrar, sopstationer, ett gemak för drottningen, och inte minst ett nät av gångar motsvarande våra vägar. Jag böjer mig över stacken och tar en bild på myllret av solbadande myror.

Vid mitten av månaden får vi ett välkommet besök av vännen Peter Jansson, konstnär från Karlstad. Fast den här gången tyvärr ingen tid till fiske som brukligt. Peter är en skicklig tecknare, men personligen är jag särskilt förtjust i hans akvareller, som går direkt till hjärtat. Djur och natur är hans favoritmotiv, men vida landskap och stadsmiljöer finns också med i produktionen. Oftast rika på detaljer och alltid målade med kärlek till motivet. Peter har genom åren deltagit i en rad utställningar från Umeå i norr till Crespina, Italien i söder. Vid sidan av naturmåleriet har han bl.a prytt korridorerna på Färjestads ishall med porträtt av kända ishockey-profiler. För dig som till äventyrs är intresserad av hans konst föreslår jag Peters website:

peterjanssonart.com och/eller E-post: pj.konst@tele2.se

APRIL 2016

Våren har med en viss tveksamhet anlänt till Vintjärn, där enskilda dagar är intensivt soliga och varma, medan andra bjuder på snöfall, kyliga regn och hårda vindar från västerhavet.
Typiskt april-väder med andra ord. Men trots det lynniga vädret, får vi tillfälligvis chansen att njuta av en kopp kaffe i värmen vid den solupplysta söderväggen. Avverkningen är över, och vyerna har vidgats. Vi kan sedan några dagar tillbaka följa hela horisontlinjen med blicken, och dessutom se sjön glittra nere i dalgången. Men.... mycket arbete återstår, det att ta hand om spillvirke och röja upp i bråten som skogsmaskinen lämnat efter sig. Veden vi sågar upp och klyver kommer att räcka till flera kalla vintrar.

Mot månadens slut har den första späda grönskan börjat skjuta upp ur brunt fjolårsgräs och flyttfåglar återvänder art efter art. En dag, när molnen delar sig, kretsar en flock gäss över byn under högljutt kacklande, gnölande och trumpetande, uppenbarligen en smula tveksamma om riktningen. Det förefaller finnas ett system i flockens rörelser. Först en cirklande rörelse följd av en förflyttning västerut, och samma procedur upprepad gång på gång tills hela flocken försvinner över skogskanten. Och jo, visst är våren på gång.

Av och till startar jag personliga projekt av olika slag, och med växlande framgång. Mitt senaste är Milnes klassiska barnbok om den godhjärtade björnen Nalle Puh, den ständigt deprimerade åsnan Ior och alla deras vänner - på spanska. Barnböcker i kombination med lexikon, grammatik och glosbok är i själva verket ett av de bättre (och trevligare) sätten att lära sig ett främmande språk. Ett annat hjälpmedel är förstås en fru som talar språket i fråga, och där är jag lyckligt lottad.

MARS 2016

Sent omsider meddelar VedaSkog att den länge väntade avverkningen av den skog, som hör till vår egendom, ska inledas. Jag häpnar över den precision med vilken maskinisten vid spakarna kapar, rensar, sågar upp, buntar ihop och staplar timret. VedaSkog gör ett fint jobb och marken, som fortfarande är frusen, håller bra för den tunga maskinen. En smula vemodigt känns det förstås att se de mäktiga träden falla. Den nyligen avlidne författaren Lars Gustafsson beskriver i en dikt sin känsla, när han ser tåget dra iväg med rader av timmerlastade vagnar. Slutraderna i dikten lyder:

.....
Och en stigande vind sjöng en gång
igenom alla trädens kronor.
 

De senaste dagarnas bullrande skogs-avverkning tycks glädjande nog inte ha påverkat vår stiliga gårds-räv Mickaela det minsta. Så snart skogsmaskinen tystnar är hon tillbaka, vi delar i bästa sämja på en Falu-korv, och hon poserar välvilligt för ett foto.

Efter att vi hyrt en övernattnings-lya i Falun får vi helt oväntat, som ”nyinflyttade” i stan, en inbjudan från Falu Kommun till en välkomst-träff på Stadshuset. Efter en kort introduktion slussas vi ut på Stora Torget, där en buss väntar i skuggan av den gamla Engelbrekts-statyn. En tre timmar lång bussresa ger oss ett begrepp om stans geografi, och vi får dessutom information om platser av allmänt intresse som idrottsanläggningar, industrier, inköpsställen etc. Vid Staberg bjuds vi på kaffe och läcker kaka. På en höjd ovanför Stora Stöten får vi sträcka på benen, och möjlighet att ta in panoramat över stan. Kort sagt. Ett väldigt trevligt initiativ av kommunen - och mycket uppskattat.

FEBRUARI 2016

I dagarna går Nordic Fly HB i graven, företaget som gett oss en blygsam försörjning i många år. Sedan starten i början på 80-talet har vi producerat tusentals fiskeflugor, haft kurser och slide-shows, deltagit i mässor, skrivit artiklar och gjort mängder av översättningsarbeten i skilda ämnen. En vacker solnedgång över vår äng får symbolisera slutet på en epok, som har gett oss mycket glädje och många inspirerande möten med trevliga männniskor, men som även bjudit på envetet arbete och sena kvällar. Fortsättningsvis får väl HB stå för Hobby. I övrigt segar vintern på. Ett rejält snöfall mot månadens slut, just när vi ställt in oss på vår, får oss att ta fram skovlarna igen. Tråkigt, men inte helt oväntat.
 

Under åren med Nordic Fly har jag stundtals känt mig jäktad av diverse deadlines, obenägen att utmana den kollektiva vreden hos ett antal entusiastiska flugfiskare som står med sina ryggsäckar packade inför Norge-resan och inte får sina flugor i tid. Istället för långa arbetspass vid bindstädet, får jag plötsligt gott om tid över till annat. Böcker jag inte hunnit läsa, brev jag inte besvarat, kontakt med vänner jag har försummat, stilla kvällar med hustru Bibi framför en sprakande brasa - och inte minst tid till eget fiske när vädret tillåter.

En smula nostalgi, föranledd av en storstädning bland travar av äldre bilder. Bortsett från en tremänning, som jag sällan träffar, har jag ingen släkt kvar i livet och därmed ingen som har något intresse av mina gamla familjebilder. Däremot sparar jag förstås en hel del personliga foton till stöd för minnet. Flera somrar drev jag onkring i härliga Skottland, alltid med fiskeutrustning i ryggsäcken. Oftast på fastlandet men också på Yttre Hebriderna och Orkney-öarna. Ibland tillsammans med skotska vänner, men mestadels på egen hand. Bilden från Loch Mor na Caiplaich, Sligachan, Isle of Skye. Året är 1966 enligt mina anteckningar på pappers-bildens avigsida.

JANUARI 2016

Jul- och nyårs-firandet är över, isarna ligger på sjöarna, men det dröjer en bit in på det nya året innan snön kommer. Vid månadens början tar jag en titt i den gamla Bondepraktikan för att se vad den har att rekommendera för ”Januaris”. Det här är vad jag har att rätta mig efter: I denna månad är det gott att dricka en god dryck vin fastande, och skall fastandes bruka heta örter som ingefära, peppar, neglikor, napaticum, och är det gott att låta slå leverådran på den vänstra arm, eljest är det intet gott. Tja, ett glas vin eller två kan jag tänka mig,men att slå åder på min vänstra arm, det vete katten !!

Vi inleder 2016 genom att skaffa en liten ”etta”, med dusch, pentry och sov-alkov för övernattning, när vi tillfälligtvis besöker Falun. Inredningen köper vi ihop på en loppis för en förbluffande liten summa. På en kal vägg hänger vi upp en väggbonad från min långa vinter i New Zeeland och Tonga-öarna. Den består av växtdelar, som mödosamt bankats samman till ett sammanhängande stycke och dekorerats med text och symboler målade med växtfärger. I flera veckor bar jag den, hårt ihoprullad på min ryggsäck, tills jag en dag i maj landade i Köpenhamn inför den sista etappen med tåg till Karlstad. Till byäldsten i Nukunuku, som ville gifta bort sin dotter, skrev jag ett vänligt brev.

Foto: Charlotte Fagerberg
 

Falun är en trevlig stad, som jag känner väl till efter de fem år jag bodde på ett skolhem i Bergsmansgränd, under min studietid på Läroverket. Stadens centrum har förändrats en hel del sedan dess, men i övrigt har bebyggelsen behållit sin karaktär av trivsam småstad. Genom stan rinner Falu-ån, just nu vackert kantad av nyfallen snö. Omskriven blev den för några år sedan på grund av sitt stora innehåll av tungmetaller, med ursprung i de mäktiga slaggvarpen nära gruvan. På den senaste tiden har förbipasserande kunnat glädja sig åt synen av ett utter-par jagande småfisk under broarna mitt i stan.